Flera hundra Vadstenabor samlades i söndags för att fira sin OS-medaljör. Och det var en rörd Stina Blackstenius som såg sin hemstad sluta upp när hon kom gående längs Storgatan.
– Jag hade absolut inte förväntat mig att det skulle vara så här många som stod och väntade på mig. Det blev nästan för mycket där ett tag. När jag såg familjen och alla som stod där blev det otroligt känslosamt. Det var fint och mycket känslor. Jag är tacksam, säger Stina Blackstenius när vi får en pratstund med henne efter firandet i Vadstena.
Sent på fredagen tog OS slut efter finalförlusten mot Kanada. Sedan bar det av hemåt och på lördagskvällen togs landslaget emot på Stockholms stadion. Och så ännu ett firande, i Vadstena, på söndagen. Men någon trötthet känner inte Stina Blackstenius av, än.
– Det är lustigt, jag borde vara tröttare egentligen. Men jag kanske lever på sista energin nu. Det har varit väldigt intensiva veckor och jag har inte hunnit landa i allting ännu. Det kommer nog en smäll sedan, men än så länge klarar jag mig, säger hon.
På scenen i Vadstena var det glada miner, men Stina har inte helt kommit över finalförlusten ännu.
– Den värsta besvikelsen har lagt sig. Men det kommer nog skava ett tag framöver, med tanke på att vi var så nära att ta guldet. Jag tror ändå att på sikt, när det fått landa, så kommer jag känna stor stolthet och glädje. Både över medaljen och prestationen i hela turneringen.
Hon gjorde Sveriges enda mål i finalen och en stark turnering, med fem mål och en assist totalt. Därmed slog Stina även rekordet som Sveriges bästa OS-målskytt någonsin (hon har gjort totalt sju stycken). Men där och då var den individuella framgången svår att glädjas åt.
– Efter slutsignalen kände jag att det inte var värt någonting, med tanke på att vi inte fick guldmedaljen. Nu några dagar efteråt känner jag mig så klart glad över min turnering, säger Stina Blackstenius.
– Jag har kämpat väldigt hårt för att komma i den form jag är nu. Jag var inte nöjd med min förra säsong och bestämde mig för att jag ville mer. Sedan har jag lagt väldigt mycket tid på att utvecklas och bli bättre. Det är skönt att det ger resultat.
I Rio de Janeiro-OS 2016 blev det också silver för svensk del. Två väldigt olika upplevelser, tycker Stina Blackstenius.
– Detta OS har skänkt mer glädje också. I det här mästerskapet spelar vi på ett helt annat sätt än för fem år sedan. Det är mycket mer anfallsinriktat nu och den här turneringen går vi igenom som ett av de absolut bästa lagen. Det kan jag nog inte säga att vi gjorde i Brasilien.
Vadstenatjejen är tyst några sekunder, innan hon fortsätter:
– Men det är också därför det smärtar så mycket. Vi är väl medvetna om att vi kunde och kanske borde ha haft den där guldmedaljen. Någonstans hade vi varit värda det, både med tanke på hur mästerskapet och finalen såg ut. Därför gör det ännu mer ont.
Stina Blackstenius får trösta sig med att hela Vadstena ser henne som nummer ett. Efter mottagandet på scenen i hamnparken var det många barn som kom fram för att få autografer eller ta bild med sin idol.
– Det är svårt att ta in. Som känslan innan, när jag inte visste om någon skulle vara här över huvud taget. Sedan kommer det fram en massa små tjejer och killar som vill ta bilder. Det gör mig varm i hjärtat.