Hängslen och livrem var borta till förmån för något lekfullt utan tanke på misslyckande.
Ibland är det svårt att sätta fingret på exakt vad det är. Fast någonting kändes annorlunda med Linköping City under fredagskvällen.
2–0 kunde ha varit väldigt mycket mer och fram tills Lawson Sabahs röda kort med tio minuter kvar kändes det som en ren defilering.
Trots flera nyckelspelare borta var det liksom aldrig någon panik. Inte innan det första målet, och inte efter.
Personligen tror jag att kombinationen med avståndet upp, antal lag runtomkring och Citys brist på riktig offensiv spets kommer att sluta med ett "nytt försök med något helt nytt" nästa säsong – i division 1.
Med det inte sagt att kvalplatsen inte är inom räckhåll. Tvärtom. I en nästan aldrig ljugande tabell skulle jag ändå vilja hävda att Umeå inte riktigt är så bra som den där andraplatsen antyder.
Känslan är i alla fall att alla i det blåklädda tror på det. Och någonstans måste det vara det enda som räknas.
Gränsen med att ha något att förlora är passerad för länge sen och nu är det allt att vinna – bokstavligen då City nog knappt har råd med någon förlust – som gäller.
På det positiva kontot fanns även Jacob Anderssons insats på vänsterbacken. Efter att ha hört allt positivt tränaren Khalid Neshati sagt om talangen är det direkt märkligt hur han mestadels harvade i AFK under våren.
Till sist: Om inte inbytte Matheus Garcia Fernandes gjorde mål på några av hans alla chanser mot Rynninge. När ska han då göra mål?