Lunchtid efter träning. Några spelare och ett filmteam förevigar avslut för en reklamfilm för ett statligt spelbolag, resten släntrar in med matlåda för intervjuer.
När Brommapojkarna kommer tillbaka till allsvenskan är det med betydligt mycket bättre resurser än senast.
Egen restaurang, eget gym, bolltält under vintern.
Kanske inte det största eller mest storslagna satsningen, men funktionellt.
– Jag är väl lite van från Norrköping med att ha det så här, men för de som varit i BP länge är skillnaden jättestor nu. Allt är nytt för dem, säger vänsterbacken.
BP i Västerort, Stockholm är vad Häcken är för Göteborg, eller Sylvia för Norrköping.
Bra fotboll inför liten publik.
2018 är Mohanad Jeahze är ett av Linköpings få bidrag till den allsvenska fotbollen. Men det var inte mycket som talade för det säsongen 2017.
Med Christoffer Telo på vänsterbackspositionen och Nikola Tkalcic på väg tillbaka efter korsbandsskada var Mohanad långt från startelvan samtidigt som kontraktet tickade ut.
– Även om jag spelat matcher i Degerfors hade jag inte kommit närmare. Jag hade erbjudande från superettan. De sa att jag skulle ta det om jag ville spela, berättar Mohaned som bröt kontraktet för att spela säsongens sista 15 matcher med Syrianska i superettan.
Det blev 18 minuter.
Menisken krånglade och plötsligt stod Jeahze utan kontrakt, arbetsgivare och uppbackning.
– Tre, fyra dagar efter skadan sa Syrianska att jag skulle köra gymmet med skadat knä. Deras fokus vara att ta in någon annan spelare. Jag ringde Dale (Reese), gjorde röntgen och frågade honom. Fotbollen kändes inte så jätteroligt då. Jag tror det var min första motgång. Har inte stött på någon sådan situation tidigare. I IFK gjorde man rehab med tre fyra andra hela tiden som också varit skadade. Nu fick jag söka övningar på nätet, gå till gymet ensam, 5-6 dagar i veckan. Det var jobbigt mentalt. Men det är i de jobbiga perioder som man hittar sig själv.
Månaderna gick för Mohanad Jeahze som ändå haft stöd av sin agent.
– I november började jag känna en oro, det är snart januari och klubbarna går igång. Men jag fortsatte gå på gym och äta nyttigt.
Så kom äntligen ett provspel, Brommapojkarna med Olof Mellberg, men hann försvann. Sedan dröjde det innan den nye tränaren Luis Pimenta var på plats och sportchefen Daniel Majstorovic hörde av sig.
– Jag åkte hem i slutet på november. Jag visste att ett svar skulle komma sent, så jag fortsatte träna. Men samtidigt hade provspelet känts så bra, så jag undrade; "Hur bra måste jag vara för att få ett kontrakt?".
Till slut kom erbjudandet, ett fyraårskontrakt och under våren har Mohanad blivit av med sina knäbesvär.
Nu väntar allsvensk premiär – mot sin gamla klubb IFK Norrköping.
– Jättekul, jag har snackat med flera gamla IFK-spelare om det. Det känns bra att vi möter dem i första matchen. Det är tuff om platserna här med. Jag konkurrerar med en jättebra vänsterback, Erik Figueroa. Vi har en bred trupp i år med 22-23 spelare, berättar Mohanad om den allsvenska nykomlingen som han tror kan överraska.
– Det är en helt ny grupp, många nya spelare. Vi har kommit varandra närmare, bättre lagsammanhållning. Realistiskt så tror jag vi kan överraska. Kolla Sirius förra året, säger Mohanad som fostrats i lilla Karle IF i Linköping.
– Idag är det knappt några som spelar längre. Elmi Atosh letar klubb efter att han varit utlånad från AIK.
– Vi hade den bästa årskullen i Linköping genom alla tider i Karle. Laget var så sjukt bra. Men skador har förstört det, folk har börjat plugga när det gått tungt med fotbollen. Vi mötte Norrköping i DM-finalen, vi ledde med 5-0, var helt överläset. Vi var bara 12-13 spelare, varje match spelade man. Men vi fick aldrig någon cred. Vi vann Nike cup som var SM och representerade Linköping men vi fick inte en rad i Corren. Det var så sjukt, berättar Mohanad som senare gick till AEK Linköping där han värvades ifrån senare av Tony Martinsson till IFK Norrköping.
Ytterbacken är tacksam för åren i IFK och Sylvia som passade hans egen utvecklingskurva. Han hyllar ledarna som haft tålamod med honom, även när han kanske var "lite tjurig och jobbig att hantera" i slutet av tonåren.
– Jag tycker det var rätt att jag inte spelade i Norrköping, Telo och Nikola var bättre. Men jag körde så hårt varje träning för att få chansen. Jag utvecklades så mycket. Det var inte så jag kände att jag gjorde det förgäves. Jag tränade mot allsvenskans bästa yttermittfältare varje dag. Niclas Eliasson, Nicklas Bärkroth. Så smarta spelare och jag fick hjälp av "Florre" (Mathias Florén) varje träning med att utveckla mitt försvarsspel. Och jag gjorde det till slut. Det gjorde att jag kunde gå från att ha spelat i division 2 till superettanivå på bara ett halvår. Det var nyttigt.