Deppigt. Carl Björk och IFK åkte på tredje raka förlusten.
Välkommen tillbaka.
Christer Lindberg satte fram näven ett par minuter innan avspark, hälsade med ett genuint handslag i vad som blev kvällens mest minnesvärda stund på Parken efter sju månaders pappaledighet.
Nästa gång jag såg IFK Norrköpings eldsjäl var han på väg ned från läktaren med kryckorna i näven och med 0–2 på tavlan.
Vilken tajming att kliva in i IFK-bubblan igen.
Tredje raka förlusten, andra raka nollan på hemmaplan (när hände det senast?) och en spelmässig insats – i synnerhet i andra halvlek – som rättfärdigade buropen på slutvisslan.
Dessutom: årets lägsta publiksiffra och här sitter vi med funderingar var det här är på väg och om IFK lekt klart?
Hösten 2023 känns plötsligt oroväckande mycket hösten 2022, och medan det tunnats ut i leden har IFK Norrköping svårt att vinna matcher och lika bekymmersamt att skapa chanser.
Det finns en poängbuffert att luta sig mot och det ska barka riktigt åt helvete sista sju för att bli indraget i skiten, men där Glen Riddersholms lag gjorde det till en imponerande specialitet att få med sig poäng drar de dött just nu.
En stark comeback borta mot Elfsborg men noll.
Numret mindre mot Djurgården och så en virrig, urvattnad och rent ut sagt svag insats mot Mjällby som fick det här exakt dit de ville.
Anders Torstensson är en lurig allsvensk räv med en svårslagen förmåga att göra exakt det som behövs för att knäcka sina motståndare. Full pott mot Malmö den här säsongen är ingen slump.
Segertaktiken här var ingen vinst för fotbollen i sig, men Mjällbytränaren träffade perfekt med att dra ned tempot, aldrig tappa sin kompakta form, mata in fasta mot IFK-boxen och hoppas på första målet.
Om IFK var okej innan paus var det säsongens sämsta efter och spännande Leo Walta visade den offensiva spets Kamraterna saknade, även om han fick lite väl mycket hjälp av Oscar Jansson vid ettan.
Mjällby hade inga större problem att bevaka hem tre poäng som var lika rättvisa som de IFK löste på Strandvallen i somras.
Jag kastade ett par funderingar till Glen Riddersholm på presskonferensen.
Mot Djurgården och Mjällby tycker jag inte att det där löpa och- ta striden för varandra-go:et har genomsyrat hans lag på samma sätt som tidigare.
Det finns en naturlig förklaring, även om inte dansken köpte energinedgången fullt ut.
Jacob Ortmark har fallit av med ett trasigt korsband. Niklas Gunnarsson föll för ett längre avtal. När spelar Kristoffer Khazeni boll igen?
Laorent Shabani och Lucas Andri Gudjohnsen har skeppats på lån.
Till slut går det inte krama ur mer.
Det känns som vi är där nu.
Carl Björk har inte spelat regelbunden fotboll sedan han lämnade Peking för Bröndby, och det är inte rättvist att förvänta sig att han ska vara samma poängmaskin som innan Danmark-flytten.
Kevin Höög Jansson kom skadad och är inte ifatt och Jesper Tolinsson ser först nu ut som ett startman.
Den andra frågan till Riddersholm var om han fruktar att bli indraget i bottengyttjan, det återstår trots allt 21 poäng att spela om.
Trenden är dyster.
Spelarna sliter och det är ett par duktigt pressade giganter som vaknat till liv.
IFK-tränaren kändes trygg och övertygande i sitt svar – men poängterade att det är en nyckelmatch mot BP på lördag.
Onekligen.
Det var dags för allsvensk boll igen efter ett dystert landslagsuppehåll. Höst i luften, elljus-skimmer och ett litet vägskäl vilken stressnivå IFK riskerar att behöva leva med in i mål.
Vi gick hem med fler frågor än svar.
Men ingenmansland är nog inte så dumt om alternativet är bottenstrid.