För den östgötske fotbollstalangen David Burubwa har det varit en lång väg att vandra till den plats i livet han är på i dag. Under hans barndom har han flyttat runt en del i Sverige. Men livet startade först i Kongo-Kinshasa.
– Min pappa var politiskt aktiv i Kongo och det var några som ville se honom död. Det gjorde att pappa fick gömma sig och när jag var ungefär två år fick jag se dem skada min mamma blodigt. Jag minns händelsen väldigt klart, hur hon bar mig i hennes händer, blödande. Det var då vi förstod att det var en väldigt allvarlig situation, säger David Burubwa.
Föräldrarna var tvungna att fly och bröderna Burubwa fick leva i ett år utan mamma och pappa.
– Alla papper var inte klara i Sverige och mina föräldrar var tvungna att komma ifrån landet så fort som möjligt. Det enda vi gjorde om dagarna var att äta, sova och spela fotboll. Det var under den här tiden som jag kom nära mina bröder och det var då jag verkligen började gilla fotboll på riktigt.
Fotbollen är något som sedan gått i familjen och alla bröderna har lärt sig av varandra. För David Burubwa är det hans äldre bror Fabrice som har varit den största stöttningen.
– Om jag kommer hem trött efter en träning kanske jag vill vila. Men då kommer Fabrice fram och säger åt mig ”hallå, vad håller du på med, vi går ut och löper”, säger Burubwa och skrattar.
Efter att ha flyttat runt i olika städer i Sverige hamnade David Burubwa till slut i Mariestad. Det var där han insåg att han ville satsa helhjärtat på fotbollen. Men flyttlasset gick sedan vidare till Linköping där han började spela för Östria Lambohov.
– Där träffade jag tränaren Fredrik Jonasson som tog väl hand om mig. Han visade mig runt i Linköping. Mariestad är en liten stad där man inte behövde ta bussen till träningarna. Men Fredrik började skjutsa mig för att visa mig vägen till planerna och hur allting såg ut. Östria tog hand om mig på ett bra sätt.
Sedan gick Östria in i ett samarbete med Kenty och Burubwa hamnade i AFK Linköpings verksamhet.
– Där träffade jag en annan tränare som har betytt otroligt mycket för mig – Jonathan Johansson. Även fast jag var liten och smal gav han mig chansen och trodde på mig, säger Burubwa.
Han blev sedan inte uttagen till elitlägret i Halmstad och trodde därför att chansen för landslagsspel var borta. Men när han kom in på NIU-gymnasiet fick IFK Norrköping upp ögonen för honom. Det blev naturligt för Burubwa att ta nästa steg i karriären hos just IFK.
– Det var bättre för mig att gå till en Tipselitklubb och utvecklas bland de bästa spelarna i Sverige. Efter flytten har det bara gått rakt uppåt. Tränaren har gillat mig och givit mig väldigt mycket. Jag har lärt mig otroligt mycket på så kort tid – att tänka fotboll på ett annat sätt, säger Burubwa och fortsätter:
– Innan var jag irriterad över att jag inte kom med i landslaget, men när jag kom till Norrköping förstod jag hur lite jag kunde. Fötterna kunde spela fotboll men huvudet var inte med.
Men efter hård träning och slit har han äntligen tagit en plats i P16-landslaget.
– Jag vill bli en av Sveriges bästa spelare. Jag vill kunna göra så att min mamma aldrig ska behöva jobba igen. Så mycket som hon har gått igenom borde ingen människa behöva gå igenom. Så mitt största mål med allt det här är att kunna försörja mina föräldrar, säger Burubwa.