Det har redan gått fem år nu. Sedan den där säsongen som få fotbollsentusiaster i stan glömmer. Den som tog vid efter ett tufft 2014 och slutade på ett sätt som nog få hade trott på förhand.
Med en guldmatch i Malmö.
Med Lennart Johanssons pokal i luften och med klubbens 13:e SM-guld.
Med ett fullt Tyska torget.
I väntan på fotboll live den här sommaren har Sporten tittat tillbaka på det som hände där och då.
Försäsongen hade pendlat lite, men det finns ändå en stark tro på något bättre i Peking. Den här måndagskvällen bjuder på klassiskt aprilväder med kyla blandat med förväntan i luften.
Örebro på andra sidan. Allsvensk premiär.
Ett revanschsuget hemmalag som vill göra något bättre av 2015, trots att en av de förväntade skyttekungarna Alhaji Kamara lämnat för en utlåning till Malaysia precis innan premiären. Nya Daniel Sjölund och Nicklas Bärkroth ska lyfta ihop med de yngre som fått ett år på sig.
1–1 i premiären är okej, men sett till matchbilden ändå lite av en missräkning. Och inte blir det bättre av att Bärkroth lämnar med ett benbrott i foten. En tung smäll direkt.
IFK:s assisterande tränare Stefan Hellberg ser tillbaka på säsongen för fem år sedan och även om många såg det som en skräll av stora mått att IFK kunde gå hela vägen beskriver han idag en stor optimism inom de egna väggarna där på vårkanten.
– Vi kände att vi var så många nya 2014, vi var utsatta och fick kämpa in till sista matchen. Vi hade den där matchen i Falkenberg på slutet när 2–2 blev 4–2 till dem och där var vi allvarligt hotade. Då bestämde Janne (Andersson) att flytta ner Christopher Telo som ytterback och Andreas Johansson som mittback.
IFK redde ut stormen och hade lagt grunden redan då.
– Den stora kullen vi hade fått fram då fick stor erfarenhet. Vi kände också att Bärkroth och "Daja" (Daniel Sjölund) var rejäla förstärkningar för oss och att "i år har vi verkligen chansen". Vi hade så många som kunde bli så pass mycket bättre och det kan lyfta ett lag en hel division om de tar steget som de gjorde. Vi hade bra balans i truppen och ett bra sätt att spela, fortsätter Hellberg.
Starten på säsongen blir dock inte enbart en dans på rosor. Det går lite upp och ner och efter fyra matcher har IFK bara vunnit en. Två raka nederlag, 0–4 mot Elfsborg och 1–3 mot Helsingborg inom loppet av en knapp vecka, sätter allt på prov.
Ska det bli en sådan säsong till?
"Vi har blivit tufft sårade de senaste matcherna", konstaterar Janne Andersson för Sporten efter den tunga smällen i Skåne.
Det som talar för SM-guld just där och då? Egentligen absolut ingenting.
Men i truppen vacklade inte tron. Man visste vad man kunde och vad man skulle kunna åstadkomma och brann för att få visa det. Avsaknaden av Nicklas Bärkroth och Alhaji Kamara gav ännu mer utrymme till de övriga.
Inte minst den unga generationen med Norrköpingsspelare.
– Offensivt hade vi både Emir (Kujovic) och "Totte" (Christoffer Nyman) också och det hade varit svårt att inte låta en av dem spela om Kamara varit kvar. Vi kunde använda Niko (Tkalcic) mycket på högerkanten istället och överlag hade vi väldigt mycket samma lag under 2015. Men visst, i starten var det nog inte många som trodde att vi skulle vinna, säger Stefan Hellberg.
Inför 2015 års säsong har IFK gjort en nysatsning på läktarna. Man vill skapa en bra kultur vid sidan av planen och har skapat en hel kortsida för fansen.
Curva Nordahl ska skapa tryck på matcherna med billigare priser och en given plats i vitt och blått. Folk upptäcker det här mer och mer i takt med att IFK börjar bli ett vinnande lag på planen. Efter den tuffa perioden förlorar laget inte alls på flera månader.
Segrarna och poängen kommer allt tätare och spelet blir mer och mer vägvinnande. Det finns något på gång här, det är alldeles tydligt när våren övergår i sommar och IFK går på sommarledigt som ett av de absoluta topplagen i tabellen. Inte minst imponerar de egna unga allt mer.
Grabbarna på plan, hälften är från stan.
David Mitov Nilsson, Linus Wahlqvist, Alexander Fransson, Christoffer Nyman och lite äldre Christopher Telo ... alla är de bärande spelare i lagbygget.
Några år av tuff ekonomi hade mer eller mindre tvingat IFK att ta steget och satsa på att fostra egna spelare. Det gick inte att värva ihop ett guldlag.
Värva billigt, utveckla, förädla, sälja vidare. Det skulle också bli det vinnande konceptet.
– Om vi inte kunnat få fram yngre spelare för att kunna sälja dem vidare hade vi aldrig blivit svenska mästare. Vi hade aldrig kunnat köpa ihop ett guldlag. Det här ser man efteråt också. Hur många har kommit till oss de senaste åren och verkligen förstärkt IFK Norrköping? Det är inte så många, vi har varit beroende av att plocka fram spelare själva och att utveckla de som kommit in, säger Stefan Hellberg om den utveckling som startade guldåret.
– Ett exempel är väldigt tydligt. Det fanns en diskussion ett år ifall Daniel Sjölund eller Eric Smith och Arnór Sigurdsson skulle spela. Om vi då skulle tagit den absolut snabbaste vägen och sett bara till nästa match kanske "Daja" skulle ha spelat lite längre, men då hade vi inte utvecklat de här unga spelarna. Där är den viktigaste biten för oss ledare, hur skickliga vi är att ta fram de här spelarna och när de också ska få komma in och spela.
Ett bra lag spelar en bra fotboll. Ett bra lag måste givetvis också ha lite marginaler på sin sida. Som med tio omgångar kvar hemma mot Helsingborg i en virvlande match där lagkaptenen Andreas Johansson till slut rullar in segermålet till 3–2 fem (!) minuter in på övertiden.
Efteråt samlas han i en kram med managern Janne Andersson i mittcirkeln och viskar de berömda orden om att man ska ta guldet tillsammans i Malmö. På riksnivå skrivs det dock mest om IFK Göteborg och AIK.
"Många pratar om vad andra gör. Vi kan inte fokusera på dem. Det är 27 poäng att ta och det gäller att plocka så många som möjligt", säger Johansson själv till Sporten efter en match där både han och Daniel Sjölund bidragit med mål och sin hyperviktiga rutin.
Nicklas Bärkroth var hel igen men hade svårt att slå sig in i det lag som blivit ett självspelande piano. Alhaji Kamara var tillbaka från en misslyckad sejour i Malaysia och förstärkte ytterligare.
– När man kommer så pass mycket underifrån som vi gjorde är det lätt att man inte klarar det hela vägen. Men vi hade en sådan skicklighet och bortsett från det också tur med skador. Vi var verkligen det bästa laget det året, säger Stefan Hellberg när han tänker tillbaka.
Det måste vara tämligen unikt att gå från en så utsatt position i botten ett år till att vinna SM-guld året efter?
– Det är väl Öster som gjort det där någon gång, att de vunnit som nykomling (1968). Men jag tror att det var lättare då. Storstadsklubbarna har dragit ifrån så mycket numera att det är svårt att se att det ska kunna ske igen. Det är om någon av de stora klubbarna skulle åka ur, satsa ordentligt och komma tillbaka.
Egentligen pratar ingen om IFK förrän det är ett par omgångar kvar och man faktiskt är i ledningen av allsvenskan. På Östgötaporten råder ett lugn.
Ingen är stressad av situationen.
Ingen har låtit läget ta sig in och påverka det mentala. Känslan är; allt att vinna och inget att förlora i allt som klubben företar sig. Och via 3–1 hemma mot Halmstad i den näst sista omgången har laget skapat en guldmatch i Malmö i sista omgången. Man har allt i egna händer borta mot de regerande mästarna och Norrköping sluter upp som aldrig förr. 6 000 människor drar söderut i tåg, bilar och bussar för att se avgörandet. Och när Arnór Traustason rullar in guldmålet i slutminuterna exploderar hela kortsidan i eufori.
Guldet är hemma i Norrköping efter 26 års väntan.
Stefan Hellberg var med även om det näst senaste guldet. Det som klubben tog 1989, i en direkt avgörande final mot Malmö på bortaplan.
– Klart att vi hade inte mycket att förlora 2015, känslan var att vi mestadels bara kunde vinna. Sedan visste vi att det skulle bli en svår match där nere. För mig, som var med även 1989, är det största minnet ändå att det var nästan lika många Norrköpingsbor i Malmö 2015 som det var publik totalt på avgörandet 26 år tidigare, säger IFK:s assisterande tränare.
Det säger lite om hur intresset för stans allsvenska lag hade utvecklat sig under de tuffa åren däremellan.
Resan uppåt genom landet kulminerar i festen på Tyska torget där det är fullt med folk som vill ta emot. Kungakronan är på plats.
Rådhustrappan är öppen där IFK-truppen tar emot folkets jubel nedanför efter en säsong som lär bli oförglömlig i Norrköping. Året då man kom från ingenstans, med så många lokala talanger, och vann SM-guld.
Stefan Hellberg är fortfarande i allra högsta grad en del i dagens IFK Norrköping. Numera fungerar han som ledare och brygga mellan de unga talangerna och A-laget.
– Det är väldigt lätt att få en rekyl efter ett sådant här guld. Men den starkaste insatsen är nog egentligen att vi hållit oss kvar i toppen även efter det. Genom att sälja spelare har vi kunnat få en helt annan ekonomi. Sedan har vi också haft två managers som jobbat längre perioder i både Janne (Andersson) och Jens (Gustafsson). Om man byter ofta kan lusten att satsa på de yngre bli mindre när man inte själv får någon nytta av det, säger Hellberg.
– Att vi skulle hänga kvar i toppen var inte solklart, i era och folkets ögon kanske det var så men om man ser det i lite perspektiv är det inget mellanår om vi skulle bli exempelvis sexa ett år.
Med fem års distans, vad skulle du säga att SM-guldet har betytt? Var hade ni stått idag om ni till exempel inte räckt hela vägen fram?
– Det blir ju en stor skillnad när man summerar året. Att vara så nära och också få vinna. Sedan kanske det inte hade varit så jättestor skillnad nu om vi blivit etta eller tvåa där och då.