På vägen ned från den bultande gamla VM-läktaren (ja, den här efterlängtade vinsten satte även euforiska spår på den mest dåsiga läktardelen) så kunde jag inte kringgå fascinationen vad det mentala spelade för roll i IFK Norrköpings virvlande andra halvlek.
I ett läge där det började att luta åt kris på allvar, underläge 0–1, 0–10 i hörnor och steget efter ett Hammarby som hade det här under kontroll, så plockade Glen Riddersholm fram en "ärlig och direkt kommunikation".
Vissa danska ord och utläggningar från Riddersholm är luriga att hänga med i och förstå, men jag tror att det var lite mer än ärlig och direkt kommunikation bakom den totala förvandlingen som väntade.
Han väckte ett lag när det behövdes som mest och om det sökts efter rätt taktik och uppställning utan att pricka rätt, under tre olika tränarkonstellationer, så var det en halvlek där gammal hederlig attityd vände kvällen.
IFK hade fått nog, tog varandra hårt i handen och bestämde sig för att det var dags att börja må bra igen.
De vann dueller, de vann närkamper, de vann publiken och matchen.
Imponerande.
Ni såg IFK:s ursinniga press. Ni såg briljansen från Arnór Sigurdsson (ge bollen till Sigurdsson!) och ni såg Christoffer Nymans första avslut på mål på fem matcher, som han själv uttryckte det, som bombades in och bidrog till en för IFK minnesvärd septemberkuliss.
Lättnad. Glädje.
Arbetsro och ett tabelläge som genast ser trevligare ut, men i allt det här som hände i en proppfull andra halvlek så var det den psykologiska aspekten som fastnade och stannade kvar.
IFK stod vid en punkt där det inte kunde bli så mycket värre. Ny förlust, ny nolla hemma hade inneburit en ännu mer utsatt tabellposition.
Där kastade de av sig pressen och struntade i stressen och körde.
Det var befriande att se.
Det är ett tjurigare och jobbigare, för domare och motståndare, IFK att möta med den comebackande isländska duon Sigurdsson/Traustason på planen och det känns som de får med sig övriga kamrater att dra på sig överlevnadskostymen.
Hade IFK Norrköping mäktat med den här vändningen för ett par veckor sedan? Mycket tveksamt. Nej, det hade de inte.
”Tiderna förändras men aldrig kärleken till färgerna” var nästa eleganta tifo från Curva Nordahl som överglänst det sportsliga ett bra tag nu.
13 078 är en publiksiffra att applådera, bäst för säsongen, och om ni minns Hammarby hemma förra hösten så var det rätt trevligt då också med IFK-ögon.
3–1-seger och en push framåt innan det mer eller mindre föll samman fullständigt.
Rikard Norling avslutade då kvällen som allsångsledare i en segerstinn Curva som äntligen fick gå på fotboll igen efter en utdragen pandemi.
IFK Norrköping har inte haft det lätt sen dess och har radat upp sjukdomssymtom innan de fann sitt eget vaccin.
Ett starkt spår av Island i den här höstsprutan, visst – men när det äntligen firades och jublades igen på "Parken" så spåras anledningen lika mycket till ett pressat lag som bestämde sig för att köra.
Och som de körde.
Ska jag vara ärlig så trodde jag inte att det här självförtroendeblödande och sargade laget hade det i sig.
Sena insläppta mål mot Degerfors och Varberg, ett svagt hemmafacit och en omstart mitt under brinnande säsong går sällan hand i hand med den här sortens starka comebacker mot ett lag som tutar mot SM-guld.
IFK Norrköping ikväll är ni värda en hederssalva. Här vändes och räddades säsongen.