”Hej Stina. Har du två minuter?”
Stina Blackstenius var just på väg in till sjukgymnasten för behandling när samtalet kom. Så egentligen hade hon väl inte två minuter. Men det finns ju tillfällen när man tar sig tid.
Ett sådant tillfälle är när den som frågar heter Pia Sundhage och är förbundskapten för Sveriges damlandslag.
– Det var ett samtal som jag inte hade väntat mig och eftersom jag aldrig varit med förut så visste jag inte hur det går till när en spelare blir uttagen. Så jag blev jätteförvånad med det var givetvis jätteroligt. Men det var lite svårt att ta in just då, berättar Stina Blackstenius när vi slagit oss ner på Gamla konditoriet i Vadstena för att prata om bland annat det där samtalet.
Ett samtal som det är lätt att tänka sig att man vill berätta om för första människa man träffar på. Men Stina klev någon minut senare in till sjukgymnasten och höll masken. Men så fort hon var klar där ringde hon och berättade nyheten för pappa.
– Vi pratar rätt mycket fotboll pappa och jag, så jag ringde honom först och sen mamma. Pappa och jag hade pratat om att det nog inte fanns någon chans att jag skulle bli uttagen eftersom jag inte blev uttagen i den förra samlingen. Så vi hade pratat om att man nog får vänta ett tag och bli lite bättre. Så pappa blev förvånad och det blev nog alla. Men det är klart att de blev glada för min skull, säger Stina och tar en tugga till av ost- och skinksmörgåsen.
Skyttedrottning och guldhjälte när F19-landslaget vann EM i somras och uttagen i A-landslaget nu. Det vore inte svårt att förstå om den framgången skulle stiga en 19-åring åt huvudet. Men de som följt Vadstenatjejen genom åren berättar alla samma historia om hur hon förblivit samma ödmjuka tjej som hon alltid varit. Och när jag frågar om hon ser sig själv som fotbollsstjärna skakar hon bestämt på huvudet och tuggar snabbt färdigt för att säga:
– Jag ser mig inte själv som någon större fotbollsspelare. Jag är fortfarande Stina. Jag har väldigt svårt för att skena iväg och bli någon annan eller tro bättre om mig själv bara för att man har lyckats med några saker. Jag brukar inte jämföra mig som fotbollsspelare heller. Jag spelar ju för min egen skull och då känns det onödigt att jag ska jämföra mig med någon annan. Jag försöker gå min väg och bli den fotbollsspelare som jag vill vara.
Den vägen har nu alltså på tre år tagit henne från spel i division tre hemma på Kungsvalla i Vadstena till att på tisdag göra debut i det svenska landslaget på Nya Ullevi i Göteborg.
Somliga skulle säkert kalla det för en dröm som går i uppfyllelse.
Säga att de är framme vid det där stora målet som de haft sedan första gången de sprang ut på en fotbollsplan och kickade boll. Stina är inte en av dem för hon fantiserade aldrig om att få dra på sig den blågula landslagströjan när hon var yngre.
– Vad jag minns så fanns aldrig de tankarna. Under åren jag spelade i Vadstena så spelade jag bara för att det var roligt. Jag hade inga tankar på att det skulle ta mig högre än division tre. Jag tänkte aldrig att jag var någon bättre fotbollsspelare, jag såg mig inte så. Jag bara var. Sen när jag kom till LFC så började det hända grejer. Det var först då man började tänka på ett annat sätt och se sig själv som själv som fotbollsspelare, säger hon.
För de som såg henne spela fotboll i ungdomsåren så var det uppenbart långt tidigare att VGIF hade en talang lite utöver det vanliga i den snabbfotade anfallaren. Sitt sista år i Vadstena så gjorde hon 38 av lagets 73 mål i division tre. 28 fler än den som var tvåa i den interna skytteligan. Trots det så menar Stina att hon aldrig kände sig tvungen att prestera när hon klev ut på planen.
– Jag hade aldrig den pressen på mig själv och jag hade inte den pressen hemifrån heller. Trots att pappa kanske såg att jag var duktig så sa han aldrig något. Att det aldrig kom någon press hemifrån, eller från mig själv, under de åren är jag glad för nu i efterhand. Det gjorde ju att jag bara spelade för att det var roligt, säger tjejen som om hon får speltid mot Danmark blir historisk som den första kvinnliga A-landslagsspelaren från Vadstena i historien. Ett faktum som hon inte funderar så mycket på.
– Det är lite oklart vad man känner. Det är så blandat. Men jag är så klart förväntansfull. Det blir ju en utmaning för mig som fotbollsspelare att se hur man klarar sig i den miljön.