Från ÅFF vidare till Motala AIF och Kenty. Nu har cirkeln blivit sluten då han är tillbaka i klubben hjärtat slår lite extra starkt för.
Mycket är sig likt men en del har också förändrats sedan Jonas Andersson snörade på sig fotbollsskorna för Åtvidabergs FF. Då var klubben på uppgång och han var med på resan när den tog sig uppåt i seriesystemet och också hamnade topp sju i division 1 södra, vilket innebar att de hamnade i den då nybildade superettan. Året efter var de nära på att få kvala upp till allsvenskan – men föll på målsnöret.
– Vi mötte Kalmar i sista matchen och det var 8 000-10 000 personer på plats eftersom Kalmar kunde gå upp direkt. De hade tagit sig upp från tvåan och sprang igenom seriesystemet. För dem räckte det med ett kryss medan vi behövde vinna och få med oss något annat resultat, berättar Jonas Andersson när han minns tillbaka.
Kalmar FF gick upp till allsvenskan och Åtvidabergs FF fick inte kvala uppåt. Jonas Andersson fick därmed inte vara med och ta det magiska steget upp till svensk fotbolls yttersta finrum. Det blev istället en tur till Motala AIF och vidare till Kenty. Både när han pratar om Åtvidaberg och Kenty uttrycker han sig i vi-form. Inte är väl det konstigt då han är fostrad på fotbollsplanen i Åtvidaberg och på kontoret i Kenty där han jobbade i drygt 15 år.
– Jag började som fritidsledare på Kentys fritids och sedan blev det en omstrukturering där jag och Amanda (Kihlstedt) började jobba i föreningen. Det blev ganska snabbt ett tjänstemannastyre. Det hade varit osämja mellan dam och herr och det skedde en förändring. Man ville ha ett nytt upplägg, berättar Jonas.
Genom åren har han haft kontakt med ÅFF och till slut ställdes frågan till Jonas om han ville vara med på en ny ÅFF-resa då klubben ville göra en nysatsning. Frågan ställdes också väldigt lägligt då även Kenty var på väg in i ett generationsskifte.
– Valet var väldigt enkelt för mig. Jag resonerade i att det är skönt om de nya som kommer in i Kenty slipper höra hur saker och ting var för 12-15 år sedan. Då hade jag blivit den jobbiga gamla gubben. Jag kunde bara se mig själv, efter någon slags konsekvensanalys, som en jävla bromskloss, förklarar Jonas insiktsfullt.
Rollen han får i ÅFF är samma som han hade under de sista åren i Kenty – föreningsutvecklare. Med sin bakgrund som fritidsledare och med ett stort engagemang i ÖFF under åren i Linköpingsklubben har han gått från att vara väldigt grön i rollen till att vara rutinerad på posten.
– Det jag tror man behöver göra är att ta ett omtag för att implementera mycket och hålla sig uppdaterad från Svenska fotbollsförbundet och ÖFF. Där har man jättebra spelarutbildningsplaner som man kan utgå ifrån i mångt och mycket. Sedan anpassar man den såklart efter ÅFF:s förutsättningar. Jag tror det är ett stöd som ledarna kommer uppleva som positivt, säger Andersson.
Något som gör att Åtvidabergs FF sticker ut lite extra är att många som spelat i föreningen tidigare kommer tillbaka. Jonas har själv räknat till att det är 18 gamla spelare som på ett eller annat sätt hjälper till i ÅFF nu. Han själv är inte något undantag.
– Hjärtat är knallblått och bultar starkt. Man kanske kan ge tillbaka lite efter de otroligt bra och roliga åren man hade här, säger han och ler.
– Hur sjukt det än låter var det inget hinder för mig att det var division 2, snarare tvärtom. Det kändes nästan ännu lättare att fatta beslutet. Jag hoppas och tror att vi har nått botten och kan arbeta oss uppåt successivt inom en femårsperiod.
Dock är det ingen hemlighet att det inte var någon drömstart i föreningen för Jonas. Först drog coronaviruset in över Sverige och resulterade i att han blev permitterad. Sen kom misstankarna om matchfixning upp mot klubben.
– Corona är tråkigt ur ett barn- och ungdomsperspektiv. Jag hade hoppats kunna göra ett större och bättre intryck där. Det har inte varit roligt då vi fått ställa in utbildningarna som var planerade, säger Andersson och suckar.
–I övrigt med skriverierna i tidningen... Det som är surt är att man inte tar sig framåt utan får städa av nutiden hela tiden. Det är svårt att blicka framåt och ta tag i det som jag själv och styrelsen önskar att ta tag i. Nu blir det att man ältar sånt som har varit istället för att arbeta och utveckla saker och ting. Det har blivit ett par rejäla hack i skivan. Men vafan, man kan inte lägga sig ner och dö för det.