Nästan varje mästerskap har sin hackkyckling. Det finns alltid en Calle Halfvarsson. Eller en Victor Nilsson Lindelöf för att ta ett mer närliggande exempel från ett välbekant klubblag inte många mil från där vi nu befinner oss.
Den här gången är det Magdalena Eriksson och jag fascineras över hur fort det kan svänga. Från att ha varit hyllad av alla, från att ha hajpats i diverse förhandsreportage som en av nyckelspelarna har kaptenen i Chelsea blivit någon som ska petas och som det ska suckas över. Plötsligt verkar knappt finnas en enda så kallad expert som tycker att hon ska spela.
Visst, ingen kan ärligt säga annat än att hon var direkt svag mot Schweiz.
Men det var en match – på en position där hon inte har spelat på länge.
Ska det verkligen vara skäl nog för en petning?
Det tyckte inte Peter Gerhardsson och det tycker inte jag heller. Snarare kändes det som en påminnelse om att låta spelare spela där de är bäst och kommer mest till sin rätt. Mot Portugal var Eriksson tillbaka i mitten. Absolut inte på topp, men bättre och jag utgår från att hon spelar där i kvartsfinalen också.
I blågula startelvan senast har bara fyra spelare verkligen spelat regelbundet under våren. Övriga har varit skadade och/eller suttit på bänken. Det ska inte underskattas och ju fler matcher i benen, desto bättre.
Nu kom bland andra Magdalena Eriksson till samling med inte många spelade ligamatcher sen i vintras. Då är det svårt att vara i bästa tänkbara fysiska form och för vissa spelare betyder det mer än andra. Sverige gjorde dessutom en chansning (?) med bara en match inför slutspelet. Blir det en lång turnering kan det vara ett succédrag.
I skrivande stund vet vi inte vad för motstånd som väntar på fredag. Men med en liknande insats blir det semifinal. Guldsnacket kan däremot sparas till en eventuell final på Wembley.
Annars sitter vi här vid sidan planen, ser hur de svenska reserverna tränar och pustar över den värmebölja som lagt sig som en kvav slöja över brittiska öarna. Prognoser talar om rekord och uppemot 40 grader på sina håll och nationella vädertjänsten uppmanar till stor försiktighet.
Ibland är det inte dumt att lyssna på Stefan Schwarz som aldrig snackade förrän jobbet var gjort. Minns VM 1994, när någon undrade hur han skulle tackla 40-gradig värme?
– Äh, vi har inte kommit hit för att känna efter hur varmt det är.
Redan på onsdag ska det förresten vara 17–18 grader här igen.
Fasen, kan bli kallt.