Naturligtvis är det viktigare vad spelarna gör på planen än om det står 3–4–3 eller 4–2–3–1 på ett papper eller på en taktiktavla.
Men ändå.
Nu har Linköping FC gått från det ena till det andra och låt vara att motståndet varit halvdant (eller till och med svagt) mot Trelleborg och Piteå, men det krävs inga högskolepoäng i fotbollskunskap för att märka skillnaden. Sju mål på två matcher när det bara har gjorts fem tidigare säger en del bara det.
Med nya formationen (och fler spelare i form, man ska inte glömma det) har det blivit ett annat tryck framåt med mer rörlighet och fler spelare högre upp. Många gånger under den här våren är det som att blå har vägrat att passa till blå, men är det någon detalj som har förbättrats på slutet så är det passningsspelet.
Och för att reparera ett sargat självförtroende finns bara ett tillförlitligt recept.
Att vinna.
Nu utgår jag från att det blir tre poäng mot Örebro på söndag också.
Nej, faran är inte över och detta LFC har fortfarande mycket att bevisa. Men nu finns något att tro på och det är inte utan att man kan fundera över varför inte förändringen gjordes tidigare. Sanningen är att klubben gått all in på spelsättet som Andrée Jeglertz implementerade för några år sedan och så sent som i vintras sa sportchefen Mia Eriksson till mig:
"Först måste vi bestämma vad vi vill spela för fotboll? Nu har vi satt identiteten. Det här ska Linköping FC vara nu och framåt".
Många grundprinciper finns kvar, men nu har ändå gjorts en förändring.
För att det inte gick att vänta längre.
Och kom inte och säg att det bara är en lek med siffror.