ÅFF-tränaren ler snett när han tar emot i den spartanskt inredda tränarkabyssen, alldeles innanför dörren till omklädningsrummet på Kopparvallen. På bordet står en dator med någon tidigare match på skärmen.

– Det blir mycket analyser och mycket scouting. En del av det gör jag hemma. Internet svajar rätt mycket här, säger Tor-Arne Fredheim.

Bekymret är att ÅFF-spelet också gör det. 15 juni blev det seger Oddevold med 3–1.

Sedan dess?

Elva matcher spelade.

Ingen seger. Två oavgjorda. Nio förluster.

Eller om ni så vill:

Två poäng av 33 möjliga.

Då är det inte så märkligt att läget är utsatt för klassikern i division 1-fotbollen. Med sex omgångar kvar att spela på jumboplats och riktigt illa ute för att hålla näsan över vattenytan. Det positiva i sammanhanget är att det trots allt inte är så långt upp till fastare mark.

Fast då krävs förstås vinster och några sådana har det inte blivit efter pangstarten där Tor-Arne Fredheim vann fyra av de fem första matcherna sedan han tagit över när Rickard Johansson fick sparken.

– Det har oftast gått bra för mina lag, så har jag aldrig upplevt något liknande. Jag brinner och lever för fotbollen, så det blir mycket funderingar. 24–7 är tankarna på nästa träning, på nästa match och på vad vi ska göra. Det blir nog ännu mer tydligt när du förlorar mycket.

– I början fick vi med oss det mesta utan att spela bra. Sedan hade vi en period där vi var chanslösa. Nu har vi hittat ett sätt att spela och gjort det bra, men inte fått utdelning på det.

Hur säker är du på ni ska klara det här?

– Vi ska klara det här. Det finns inget annat. Men jag tänker inte så. Jag tänker bara på att spelarna ska må bra och vara redo.

Känner du trycket?

– Som tränare har du alltid tryck på dig själv. Så det är inget nytt. Det som tar mest tid är vilka som ska spela när truppen är så himla jämn. 

Det kan både vara en styrka och svaghet.

– Absolut. Så är det. Det är svårt att säga om det i det här läget är positivt, för det blir också att spelarna kan känna att ”varför spelar han, jag är ju bättre eller i alla fall lika bra?”. Vi har pratat en del om det, säger Tor-Arne Fredheim.

Hösten är här och det märks på många sätt. I fotbollstokiga Åtvidaberg är det många som upplever en slags ångest. Det var likadant i fjol då kontraktet inte räddades förrän i sista omgången.

Nu väntar närmast dubbla hemmamatcher mot dubbla topplag: Trollhättan och Ljungskile.

Kan du känna att det inte finns så mycket att förlora längre?

– Så kan man också se på det. Men det känns som vi är piskade att ta tre poäng i åtminstone en av matcherna.

Han märker att pressen tar på spelarna.

– När vi släppt in ett mål har vi för ofta tappat konceptet. Det har varit ännu tuffare på hemmaplan och vi har pratat mycket om att försöka stänga ute kraven från publiken. Att få tillbaka en känsla av trygghet. Nu. . . när det går emot och det skriks från läktaren blir det att det ageras i affekt i stället för att göra det som vi pratat om. Då blir det bara fel.

57-åringen är ett minst sagt välkänt namn i den östgötska fotbollen. 14 år i IFK Norrköping – nio som spelare, fem som ledare – för den förre mittfältskämpen som var med och tog SM-guld 1989. Två säsonger i Linköpings FF i början av 90-talet. Tränare i Sleipner, Sylvia och nu Åtvidaberg. Dessutom flera framgångsrika år i olika klubbar på västkusten. Men basen har hela tiden varit huset i Luddingsbo utanför Söderköping.

– Det har varit tryggheten. Anna (hustrun) haft sitt jobb där och hela trivts med det. Jag har ändå varit hemma varje vecka, även om det bara varit i ett och ett halvt dygn. Efter tränaråren i IFK var jag sugen på att fortsätta att satsa på högsta nivå, men det ville inte Anna. Då var barnen små och då hade vi varit tvungna att flytta. 

– Det var i den vevan som jag tackade nej till Åtvid som hade ett jättebra lag och sen gick upp från superettan. Det kan jag ångra idag, säger Tor-Arne Fredheim.

Vi sänder Åtvidabergs FF samtliga seriematcher i söderettan på corren.se och klackspark.com. Det är gratis för prenumeranter.

Personligt

Namn: Tor-Arne Fredheim.

Ålder: 57.

Familj: Hustru Anna, tre barn.

Spelarkarriär: Hallstahammar, IFK Norrköping, Linköpings FF, Åby.

Tränarkarriär: Åby, IFK Norrköping, Sleipner, Sylvia, Ljungskile, Assyriska, Trollhättan, Västerås, ÅFF.

Om tränarrollen:  ”Det har nog alltid bott en tränare i mig. Som spelare började jag som djupledslöpande forward, men slutade som tvåvägsyttermittfältare. Med Ranko (Djordjic), Jonas (Lind) och Göran (Holter) intill mig i IFK var jag tvungen att ta den rollen. Det förstod jag själv.”