Ralf Edström
– Har du hört historien om gubben som varit hos läkaren, kom hem till sin kompis som undrade hur det gick?
Nej.
– Jo, sa gubben, det är inget vidare. Jag måste ta medicin varje dag resten av livet.
– Men det är väl inte hela världen? Det är det många som får göra.
– Jo, men jag fick bara fem tabletter.
Säger Ralf Edström, lutar sig tillbaka i soffan och skrattar gott åt sitt eget skämt.
Rörelsemönstret är av förståeliga skäl inte som det var när han var svensk fotbolls egen superstar på 1970- och 80-talet. Det har, som han uttrycker det själv, varit ”mycket skit de senaste åren” med prostataoperation, diverse infektioner, utbytt knäled och en stroke förra sommaren.
– Jag känner att jag är trött och kanske lite mer otålig, men är glad att det inte blev värre. Många kompisar går bort för tidigt, men jag hoppas hänga med ett tag till och få uppleva barn och barnbarn. Spännvidden är stor där. När den äldsta tog körkort slutade den näst yngsta med napp.
– Det var förresten tragikomiskt där på sjukhuset. Det kom in en rullstolsburen kille som var mycket värre däran. Vi pratade lite och jag sa att jag var från Degerfors. Degerfors, sa han och sken upp. Det är ju därifrån han kommer, den där fotbollsspelaren Ralf Edström. Han som var så bra i luften. Vet du vem det är? Ja, det är den du pratar med, sa jag. Ah, nu ser jag att det är du, sa han.
Han är sig lik, Ralf.
Snacka om historieberättare.
Det går bara inte att ogilla honom.
50 år har gått sedan Åtvidabergs FF, med Ralf Edström som omskriven storstjärna, tog sitt första SM-guld. Sporten hälsade på hos ikonen i Göteborg.
Vi träffas hemma i lägenhetshuset i de västra delarna av Göteborg. Med ett skogsparti alldeles in på knuten, vilket inte minst passar 14-årige Tussen alldeles utmärkt. Katten och husse brukar förresten rätt ofta ta tupplurer tillsammans.
Det första som möter oss i hallen är ett inramat foto av ett av svensk fotbolls mest berömda och omtalade mål. Just när Ralf Edström slår till med vänsterfoten och skickar upp en volleykanon i nättaket bakom tyske stormålvakten Sepp Maier i VM 1974.
Han sträckte upp en näve i luften när han vandrade tillbaka mot mittcirkeln.
– Jag var magsjuk och vågade inte jubla för mycket. Men målet mot Uruguay i matchen var ännu snyggare. Det var en jävla ärta.
Hur lever pensionärslivet?
– Det kan kännas rätt tomt ibland. Det har varit en stor omställning att inte gå till jobbet varje morgon. Varje torsdag spelar jag boule med andra pensionärer vid kulturhuset nere vid torget. Några gånger i veckan försöker jag åka ner till havet och promenera. Det är en skön start på dagen.
Klassisk bild från ÅFF-tiden. Ralf Edström var den allra största stjärnan i guldgänget där också bäste kompisen Benno Magnusson fanns med.
Året var 1972.
I ett klassiskt tal fördömer Sveriges statsminister Olof Palme de upptrappade amerikanska bombningarna över Vietnam och jämför med diverse politiska våldsdåd i historien. Sexton personer dödas när palestinska terrorister angriper israeliska idrottare under München-OS. Inflationen har gjort ett- och tvåöringar värdelösa och de upphör att gälla som svenska betalningsmedel.
Åtvidaberg?
Den lilla bruksorten med 10 000 invånare erövrar Europa och spelar jämnt med världens bästa lag.
Det är svårt att begripa.
Ralf Edström?
SM-guld. Allsvensk skyttekung tillsammans med lagkompisen Roland Sandberg. Landslagssuccé med tre nickmål i 4-4-matchen mot Sovjet. Guldbollvinnare.
– Det spelade ingen roll om jag så nickade från mitten. Bollen gick in ändå. En gör så gött en kan, säger nyblivne 70-åringen med ett stort leende där i soffan.
Ralf Edström håller koll på vad som händer i ÅFF. "Jag pratar en del med ”Tott” (Mats Karlsson). Och med ”Knalin” (Lars-Göran Andersson). Han har så starka känslor. Som en stor nallebjörn och helt jäkla underbar", säger han om sin förre lagkompis.
22 oktober 2022 är det på dagen 50 år sedan det första och historiska SM-guldet säkrades på Kopparvallen mot Gais.
– Vi vann med 5–2. ”Kaggen” (Leif Franzén) gjorde två mål och blev matchhjälte. Jag gjorde ett och totalt 14 mål på nio matcher den hösten. Jag minns när vi slog Norrköping. Jag hade varit sjuk i misstänkt salmonella och inlagd på sjukhus. Sven-Agne (Larsson, tränaren) sa till mig att ”Ralf, ta inte ett steg hemåt. Bara offensivt. Du orkar inte, du har gått ned så mycket”. Vi vann med 4-1 och jag gjorde alla fyra.
Hur var guldfesten på Stallet?
– Det var full fart. En underbar känsla. Livat och glatt, mycket champagne och annat. Det var stort för ett så litet samhälle.
Sen var det publikrekord i Sporthallen när du skulle kröna Åtvidabergs lucia, förstod jag.
– Jo, fast där gjorde jag bort mig fullständigt. Jag hade med mig en lapp med namnet, men glömde den på stolen.
Blev det mycket turer in till Linköping?
– Vi åkte in ibland. Pepparsteken på Svarta Tjuren var en höjdare. Första pizzan jag käkade var i Linköping också. Dom åkte rullskridskor och serverade, minns jag. Åt man två pizzor fick man tredje gratis. Det gjorde jag faktiskt en kväll. Men de var lövtunna på den tiden.
När talangen värvades från Degerfors 1971 var det början på en fantastisk fotbollssaga.
– Allt var klart med Örebro när Lasse Spjuth, som var värvningsansvarig i ÅFF, ringde. Han hade bara sommardäck, så på vägen upp körde han i diket i Laxå. Till slut kom han fram och tur det. Annars hade jag väl blivit vänsterback i Örebro.
– Jag fick en lägenhet på andra våningen på Metallvägen, en begagnad Volvo 142:a och ett mål mat om dagen på Klintas. Det blev elefantöra med pommes och persiljesmör fem dagar i veckan, säger Ralf Edström.
Och jobb på Facit?
– Jag var där, rättare sagt. Under ett halvår höll jag på med att sammanställa en massa räkningar. Det var olja och skit på, så det var nästan hopplöst att se vad det stod. När jag äntligen var klar vete sjutton om inte allt knycklades ihop och kastades i papperskorgen.
– Tyvärr sprack det för Facit. Är du ett ledande företag i din bransch måste du hålla koll bakåt och se var du har dina konkurrenter. Utvecklingen i Japan exploderade och på tre månader var de hundra mil förbi. Då var det kört. Man får inte vara för kaxig.
Ralf Edström var stor idol på den tiden.
Åren går, men minnena består. Och kärleken.
– Degerfors är nummer ett, men sen kommer Åtvid. Det kommer att vara nära hjärtat tills jag dör. Jag lider med dom. Det är tufft program kvar, men jag hoppas verkligen att de klarar att hänga kvar.
Efter succén i ÅFF skrev han på för nederländska storklubben PSV Eindhoven, men övergången dröjde till sommaren 1973. Ralf skrattar och skakar på huvudet åt minnet.
– Herregud. Det var min egen klantighet som ställde till det. Jag skulle rycka in i lumpen, men var där ett halvår för tidigt.
Va?
– Ja, när jag kom upp till regementet var det nästan helt tomt. Märkligt, tänkte jag. Där satt några furirer som frågande ut. ”Bra att du är tidig. Du ska in 8/1 1973. Nu är det 1/8 1972.” Då fick jag i stället jobba i en möbelaffär i Valdemarsvik under hösten. När journalister frågade om jag inte skulle in i det militära svarade jag att ”äh, du vet hur det är, det är ingen ordning däruppe”.
Hur var du som säljare?
– Det gick ganska bra. Det var nog rätt många som kände igen mig. Det bästa var om det kom in någon kille i 25–30-årsåldern som skulle flytta isär. Då var det bara att peka på vad han borde köpa. Haha.
Ralf Edström testar lumparkläder på A1 i Linköping.
Den 191 centimeter långe och gänglige anfallaren hade större polisonger än de flesta andra och ett svart långt hängande hårsvall när han dominerade på fotbollsplanen under 1970-talet. Det tog honom också till proffsspel i tre länder.
– Jag tror att ÅFF fick en miljon av PSV. Det jag tjänade på åtta år utomlands tjänar de i veckan nu. Men vad sjutton, det är väl bra att kunna tjäna pengar på sin hobby? Om farsan kunnat göra det hade han fiskat i stället för att ha stått på järnverket i 40 år. Så man ska vara jävligt tacksam.
Ralf om...
70-årsdagen i höstas: ”Om jag hänger med till 75 får det bli en större baluns då. Nu var det bara familjen. Jag fick 500 kronor av lillgrabben Jocke för att göra ett V75-system och när vi kom till Sjömagasinet visade det sig att blev sju rätt och 41 000 kronor. Barnen skulle bjuda på maten, men jag sa att jag tar det.”
Häftigaste ÅFF-minnet: ”Inget slår cupmatchen mot Chelsea på Stamford Bridge. En av de största sensationerna i svensk fotboll. Efteråt satt vi i ett stort bad och sjöng. Jag fick pris som matchens lirare, ett presentkort på 300 kronor på Eric Skoglunds, och alla var glada utom Puskas Ljungberg som tyckte att han var bäst.”
Vad han är dålig på: ”Nya tekniken med mobiltelefoner och appar och sånt. Där är jag klippt oduglig. För ett par år sedan var vi nere i Holland och på restaurangen fick vi beställa mat med telefonen. Då har det väl ändå gått för långt? Jag är snart den enda som har pengar på mig”.
Ralf Edström