University of Central Arkansas i staden Conway. Det är där 19-årige Rasmus Jonsson håller till sedan ett halvår, och kommer att bli kvar i tre och ett halvt år till. Med amerikanska mått mätt är det ett litet universitet, men det studerar ändå 12 000 elever där.
– Jag lever ett drömliv kan man säga och trivs jättebra med allt, säger Rasmus Jonsson.
VT-Sporten träffar honom dagarna innan jul. Rasmus är hemma hos föräldrarna för ett par veckors ledighet.
Att han skulle hamna i USA för att spela fotboll var inget han trodde när han först ställde sig i mål för BOIF:s pojklag, även om han alltid har varit en person som har välkomnat nya utmaningar i livet.
– Jag spelade i BOIF till det blev elvamannalag. Då var vi för ont om spelare. Några av mina kompisar gick till Tjust, men jag gick till VFF för jag trodde på bäst utvecklingsmöjligheter där, säger Rasmus Jonsson.
Rasmus hann med att A-lagsdebutera för VFF i väldigt ung ålder innan flyttlasset gick till Åtvidaberg där det vankades fotbollsgymnasium.
– Stockholm, Göteborg och Åtvidaberg hade jag att välja på. Åtvidaberg kändes bäst, både med närheten hem och att de har en väldigt bra utbildning där, säger Rasmus.
– Jag ångrar ingenting utan hade en bra tid i Åtvidaberg där jag utvecklades mycket.
Hans sista år som gymnasieelev tillbringade han i Oskarshamn där han fick träna med Oskarshamns AIK:s A-lag i division 1. När han sedan tog studenten i juni 2016 stod han inför ett vägskäl.
Var skulle han ta vägen?
Svaret blev USA.
– Det kändes som en väldigt spännande grej att göra. Ett äventyr, säger Rasmus.
Hur blev du antagen till universitetet?
– Jag spelade en testmatch tillsammans med massa andra killar i Borås, och där fanns tränare för olika lag som kollade på. Jag hade tur och gjorde en av mina bästa matcher för säsongen där. Efteråt kände jag att jag hade chans att bli antagen.
Känslan var rätt. University of Central Arkansas tog kontakt med Rasmus som tackade ja.
4 juli – passande datum för övrigt – klev han in på terminalen för att flyga över Atlanten.
– Det var nervöst så klart, som det ska vara. Man jag blev väl omhändertagen och fann mig tillrätta snabbt, säger Jonsson.
Rasmus bor på universitetets campus där han delar rum med en annan svensk.
– En trygghet. Skönt att ha någon att kunna prata svenska med.
Hur var din engelska från början?
– I början var den lite skakig. Inom fotbollen var det lugnt, det är ett rätt simpelt språk. Men i skolan var jag lite osäker för att öppna munnen i början. Men om man måsta prata engelska dagligen så kommer man in i det bra efter ett tag. Nu är det inga problem alls.
Låt oss slänga in en avig fråga, hur är maten i USA?
– Det man trodde om att det var mycket friterat och fet mat, det stämmer. Det är mycket pizza och hamburgare. Vi i laget äter dock ganska nyttigt. En gång var jag på bio och beställde in en medium-läsk. Den jag fick var på två liter, det säger en del.
Collegelaget som Rasmus spelar för består av 30 spelare och har ett ålderspann på fyra år – från freshmen som Rasmus är till seniors som är sistaårselever. Två matcher spelas i veckan, och det tränas oftast två pass om dagen.
Den gångna säsongen åkte University of Central Arkansas ut i kvartsfinalen i sin Conference. De hade en jämn fördelning av vunna och förlorade matcher. Rasmus beskriver säsongen som okej.
Spelet i USA skiljer sig en del från det i Sverige.
– Det är mer taktiskt och uppstyrt i Sverige. I USA är det mer rakt på och mer fysiskt, berättar Jonsson.
Är ni många olika nationaliteter i laget?
– Vi är ett riktigt svensklag med sex svenskar. Förutom amerikaner har vi även spelare från Spanien, Brasilien, Malawi och Elfenbenskusten.
Collegesporten är viktig i USA och ådrar sig stort intresse. Fotbollsspelarna står dock inte högst upp i hierarkin.
– Vi har det bra. Men vi har inte alls samma status som de som spelar amerikansk fotboll. Det är precis som i filmerna, de är populärast, säger Rasmus Jonsson.
Under säsongen som var fick Rasmus Jonsson ont om speltid. Men han hoppas på mer framöver då han har åldern på sin sida.
– Vi har långa resor till bortamatcherna. De brukar ligga på minst tio timmar i buss. Vi har varit i sju-åtta olika delstater, vilket har varit kul att se.
Hur går det med studierna med tanke på all tid fotbollen slukar?
– Vi är ju borta en del från skolan, så är det. Så det gäller att plugga så mycket det går i övrigt. Om vi inte sköter skolan och håller oss på en viss nivå, så får vi inte spela fotboll. Det är ett bra system, svarar Rasmus som har inriktning business på sina studier.
Vad satsar du mest på: fotbollen eller studierna?
– Mamma tycker att det ska vara studierna, men fotbollen är nummer ett för mig. Men jag kan ju, som sagt, inte vara lat med studierna, och jag har klarat mig bra hittills. Det är viktigt att få en bra utbildning också. Upplägget är perfekt för mig.