"Även om vi har basket så har vi andra sporter också, som de får testa på. Vi är inte bundna till en idrott. Vi samverkar med övriga föreningslivet i Södertälje", berättar Lambohovstjejen Petra Jacob om sitt hyllade arbete för ungdomar.
– Det känns fortfarande overkligt att det hände. Jag har inte tagit in det, men känner stor tacksamhet. Det betyder enormt mycket, säger Petra om utmärkelserna till årets ledare och årets eldsjäl på Eldsjälsgalan.
Vi träffar Linköpingstjejen, som sedan drygt tio år är bosatt i Södertälje, i samband med att en flickgrupp ska träna fotboll senare under eftermiddagen. Ronnaskolan är en av fyra skolor där Lebi Skol IF har sin verksamhet för barn och unga i socioekonomiskt utsatta områden.
I grunden handlar föreningen om att ge ungdomarna chansen att idrotta och att motverka fysisk– och psykisk ohälsa. Ambitionen är att därigenom bidra till att utveckla goda samhällsmedborgare.
Petra ger själv ett exempel på en pojkgrupp som utvecklats de tre senaste åren. Det är stor skillnad från hur det var när de började i Lebi i fjärde klass.
– Det var mobbning, brutala kommentarer och en jättetuff atmosfär. Ledarna tyckte det var jobbigt. Jag tyckte det var jobbigt. Tre år senare har de utvecklat en bättre värdegrund. De samverkar bättre med varandra och blivit kompisar istället för mobba varandra. En fantastisk utveckling att följa.
Hur fick du idén till att starta Lebi Skol IF?
– Jag gick med mina fyra barn till en spontanidrottsplats och det var omkring 60 barn där, men ingen vuxen. De olika åldersgrupperna sköt bort varandra. Jag styrde upp och organiserade så att det blev match. Vi fortsatte varje vecka och i slutet av sommaren hade vi en tjej- och en killgrupp. Då frågade jag om de ville fortsätta efter sommaren. Det fortsatte, växte och vi gick med i skolidrottsförbundet.
Petra växte upp i Lambohov och hennes egen basketkarriär ledde till spel för Norrköping Dolphins i högstaligan. Vardagen i Södertälje innebär familj (man och fyra barn) och ett heltidsjobb som projektledare på Scania. Att hinna med resten är vad som krävs för att bli en eldsjäl.
– Jag har mycket energi och jag brinner för de här kärnfrågorna. För barn och ungdomars välmående och välbefinnande. När jag ser glädjen hos barnen och effekterna som det här ger, då går det inte att sluta. Det går inte att förklara, men man får en kraft av att se andra växa och utvecklas det här. Men jag ska inte ljuga, jag har varit utmattad ibland och en stressad mamma. Det är inte bara en dans på rosor.
Vad tycker familjen?
– Mina barn äter och sover också Lebi. Min man är glad för min skull och stöttar mig till hundra procent. I början var han kritisk till hur jag skulle hinna med allt. Ett år efter att vi startade frågade jag om han tyckte att jag skulle sluta, men då sa han: fortsätt!
Innan tjejernas fotbollsträning ska Petra åka till Södertälje ridklubb för att skjutsa hem några av Lebis yngre tjejer från en ridlektion. Under några tillfällen har de fått chansen att lära känna hästarna.
Isabella Yayo, Nataname Dawit, Maria Qasser, Mina Saheon, Jonna Salman, Jonna Abdulki.
När vi kommer till ridklubben har tjejerna för fösta gången fått sitta upp på hästryggen. Petra tar fram två exemplar av lokaltidningen som uppmärksammat ett tidigare tillfälle. Tjejerna samlas i en ring för att se bilderna och en sax åker fram för att fixa varsina urklipp.
Petra Jacob överraskar tjejerna med att visa upp tidningsartikeln där Lebis och ridklubbens samverkan uppmärksammas.
Verksamheten har vuxit till att ge över 250 barn möjligheten att idrotta organiserat och regelbundet varje vecka, med hjälp av cirka 45 ungdomsledare och en anställd.
– Nu har vi växtvärk, för tillfället går det inte att växa mer på grund av resursbrist. Vi pratar om hur vi ska stärka verksamheten genom att utbilda ledare och vuxna mer inom barn med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar).
När vi är tillbaka vid skolan är tjejerna i full gång med att spela fotboll. När de får syn på Petra blir det en glad överraskning att hon är på besök på just deras träning.
Petra Jacob och tjejerna som deltog på fotbollsträningen.
Efter en skottövning är det dags för match och efteråt stannar deltagarna Shenaz Ghareeb, 13, och Aurora Juric, 12, samt ledarna Rawaz Ghareeb, 15, och Gabriella Katto, 14, till för att berätta om betydelsen av att idrotta tillsammans och hur tydlig utvecklingen varit.
– När man kom hit i början brukade folk bråka och inte vara vänner. Tränarna sa åt oss att visa respekt och vara vänner. Man lyssnade på dem och lärde sig, berättar Aurora.
Shenaz ser många fördelar med idrottandet:
– Hälsan blir så mycket bättre. Och det är alltid kul att träffa nya vänner. Jag var inte så bra när jag kom, men nu känns det som att jag kan bli nästa Ronaldo.
Rawaz Ghareeb, Shenaz Ghareeb, Aurora Juric och Gabriella Katto. "Vi blir glada och stolta över att se tjejerna utvecklas", säger ungdomsledaren Gabriella.