Det är dryga halvtimmen kvar tills Hilda ska starta i juniorklassens tredje heat. Vid sin sida har hon pappa Magnus som stöttar och står för mekandet. De är en sådan där klassisk motorfamilj där alla kör folkrace. Magnus ska själva tävla på lördag och brorsan Gustav laddar för sitt för andra heat när Corren kommer förbi. Hilda är lite spänd inför sin start.
– Jag känner mig lite feg och det är svårt att köra tycker jag, men jag börjar komma igång.
Hilda är bara 16 år och började köra folkrace förra året då hon klarade åldersgränsen. Innan festivalen i Motala har hon ställt upp i fem tävlingar.
– Jag måste köra fort och våga och tänka att det inte spelar någon roll var jag kommer, det går fortare när man inte har någon press, säger hon.
En stund senare rullar hon ner bilen mot starten. Precis innan det är dags att köra ut till linjen får hon några peppande ord av pappa.
Sen finns ingen återvändo. Lampan visar grönt. Plattan i mattan och blicken på vägen. Gruset och dammet sprutar bakom bilarna. Hilda får inte till starten riktigt och är femma in i första kurvan. Hon lyckas hålla Felicia Ernstsson bakom sig hela vägen in i mål. Trots en liten fadäs på banans bortre ända på andra varvet.
– Jag körde upp i en vall, jag vet inte vad som hände. Jag körde lite för fort för vad jag klarar av, säger hon efteråt och torkar svetten ur pannan samtidigt som pappa Magnus bankar till bucklan som uppstått vid vänster bakhjul.
– Det var skönt att åka första, nu har jag kommit igång. Nu ska jag äta och dricka och kolla på de andra, säger Hilda och pustar.
Folkracefestivalen är en enda stor familjefest. Frampå torsdagseftermiddagen gassar solen rejält och ger goda förutsättningar till bra stämning på "läktaren". Uppe i grässlänten på Dunteberget är det framförallt två sälsskap som sticker ut lite extra. Kompisarna Maria Olausson och Cecilia Ånell från Ljungsbro kallar sig för klubbens hejarklack. De sitter i en gammaldags gul soffa under ett partytält. På huvudet har de rosa kaninöron och de bär tröjor med trycket "Dopade duracellkaniner" på ryggen.
– Vi blev kallade för det av speakern för två år sen när vi skrek uppe i backen, då var vi tvungna att döpa oss till det, säger Maria Olausson.
Tjejerna strålar av energi och kan nog tituleras som läktarens gladaste duo. De siktar definitivt på segern i "Bästa hejarklack" som utses av festivalledningen.
– Varför skulle vi vara här om vi inte ska vara bäst, säger Maria innan hon vecklar ut en banderoll med namnet Håkan Ljungberg.
– Vi har egna banderoller till alla våra förare och en egen sångbok, säger Maria och håller upp ett exemplar.
De utmanas rejält av en högljudd skara i blågula fäger. SMK Salas färger. Bakom ett trästaket där Salas banderoll hänger ligger ett helt lager av hejarklacksprylar. Blåa pompoms, tutor, ballonger och flaggor bildar en stor hög. När Corren dyker upp ansluter fler Salafans som suttit bakåtlutade i sina stolar. Klacken börjar skråla. Det är dags för Salaföraren Lina Zetterström att starta i damklassen.
– Vi har varit med här i många år, sen -96. Vi har vunnit hejarklackspriset tre gånger och förra året blev vi tvåa, säger Marinette Blixt.
– Det är viktigt att bli hes, annars har man inte gjort gott nog, säger Julia Väisänen.
Lina får tydligen kraft av klacken då hon med sin ljusblåa Opel kör in på en andraplats i sitt heat.
Corren tar adjö och både reporter och fotograf lämnar Duntevallen med ett leende. Folkracefestivalen är en kokande gryta av glädje.