Hästintresset har alltid funnits i Amanda Tollstoys familj, så det var inte svårt att övertala mamma att få börja rida på Heda ridklubb vid sexårsåldern. Det var även här hon inledde sin tävlingskarriär, men då inom hoppning.
Amanda är idag fälttävlansryttare, en gren hon började med 2015.
– Min häst Clinga var ganska knepig vid brunst och då var det inte roligt att hoppa stora hinder med henne. Då tipsade en kompis mig om att vi skulle testa terräng. Sedan blev jag fast.
Amanda och Clinga var framgångsrika inom fälttävlan. 2017 skulle de starta lag-SM, men en dag förändrades allt när Amanda fick ett telefonsamtal.
– Vi hade gjort en fin terrängträning på torsdagen, vilket kändes jättebra. Sen åkte jag ner till Göteborg för att titta på EM som gick där, men precis när jag kom fram fick jag ett samtal om att Clinga hade brutit benet i hagen. Det var hemskt.
Clingas liv gick inte att rädda och tävlandet försvann i ett ögonblick. Men drömmen om att rida mästerskap fanns fortfarande kvar. För att komma ur sorgen och fortsätta karriären började Amanda att söka efter en ny tävlingshäst.
– Jag hade en dotter efter Clinga, men hon var utlånad som avelssto och skulle komma hem först till hösten. Jag kände verkligen att jag behövde en ny häst för att kunna komma vidare.
Sökandet efter en ny stjärna började. Via en vän kom Amanda i kontakt med Olof och Frida Smith i Skåne. En höstdag åkte hon ner för att provrida två av deras hästar i jakten på sin nya tävlingskamrat. På deras gård korsades Amandas och Oki Dokis vägar för första gången och det visade sig att just hon hade det som Amanda sökte.
Amanda ler när hon minns tillbaka på det första mötet.
– Hon var en ren hopphäst, men hon rörde sig trevligt och var väldigt klok. Hon var speciell och hade lätt för att ställa sig på bakbenen. Men direkt när jag satt upp på henne visste jag att det var henne jag ville ha. Hon hade precis det jag sökte.
I september 2017 flyttade Oki Doki hem till Amanda och ett starkt partnerskap växte fram. Under tre år gick de från debutantklass till att rida trestjärnig internationell klass och startade både SM, NM och lag-SM. De blev även uttagna till European cup, en tävling som flyttades fram på grund av pandemin.
Efter en väldigt stark säsong tillsammans såg Amanda fram emot den kommande vinterträningen. Men den blev aldrig av. En eftermiddag i november hittades Oki Doki ståendes på tre ben i hagen. Även hon hade brutit benet och hennes liv gick inte att rädda. Från en dag till en annan hade Amanda förlorat sin bästa häst.
– Man tänker att det inte ska kunna hända när man redan varit med om det en gång, det känns så orättvist.
Bandet mellan Amanda och Oki Doki var speciellt och hon var som en frizon för Amanda när det var tufft i privatlivet.
– Oki hade hjärtat på rätta stället och gjorde att allt kändes så lätt. Få hästar kommer att betyda så mycket och ha en så stor plats i mitt hjärta.
– Att få åka iväg på tävling med henne var som en frizon. Så fort vi rullade iväg mot tävling mådde jag bra. När vi sedan presterade bättre än någonsin kunde jag leva på den känslan länge.
Att förlora Oki Doki gjorde att Amanda kände att hon förlorade sin identitet.
– Allt bra som hände förra året kretsade kring mig och Oki. Jag visste inte vem jag var utan henne.
Stödet från människorna i Amandas närhet har betytt massor i sorgearbetet.
– Jag har hittat motivation i att människor runtom mig fortfarande tror på det jag gör. Och mina sponsorer har valt att fortsätta stötta mig i år, trots att jag inte kommer att rida på samma nivå. Det betyder jättemycket.
Amanda är nominerad till Årets fälttävlansryttare på Östergötlands ridsportgala. Ett pris som hon tycker vore både otroligt roligt men även väldigt känslosamt att vinna efter förlusten av Oki Doki.
I stallet har Amanda fyra hästar att träna, varav en är hennes pojkväns. Hon tror på dem allihop, men att förlora sin bästa häst är svårt.
– Det tär på självförtroendet. Plötsligt rider jag inte på elitnivå längre. Även om jag har andra hästar att bygga en plan med så kommer det att ta tid innan jag är tillbaka där igen.
Amanda Tollstoy blickar framåt och planerar för de andra hästarna.
– Jag kan göra den här resan igen. Det är bara frågan om när, inte om. Jag tror speciellt mycket på en av hästarna och hoppas att hon kan göra mig lika lycklig som Oki som lärt mig att allt är möjligt.