Hej, mamma. Jag mår bra. Hur mår du? Jag är i Falkenberg. Solen skiner. Har skinit. Ska skina. Det är varmt och klibbigt och blev ännu klibbigare i går när jag fastnade i 300 meter honung. Jag vet att det låter konstigt, men det är alldeles sant.
300 meter honung stod det på en skylt och du vet att jag inte kan motstå sådana skyltar. Inte för att jag sett så många, men redan som liten, mycket mindre än jag är nu, drogs jag till honungen likt ett bi, eller en björn. Och nu trodde jag det var en ny svensk idrottsgren.
Fotograf Jeppe är med. Han blev helt såld på uppgiften som låg framför honom, eller som han tyckte sig se. Han såg hur de tävlande bokstavligen badade i honung, segade sig fram, meter för meter, centimeter för centimeter. I 300 meter.
Och han såg vinnaren stå där med honungen hängande nedför hakan som skidornas Mühlegg med sitt snor och slem. Därför körde han extra fort på den lilla grusvägen och mer än en halländsk lantbrukare höjde sin näve och hötte efter oss. Vad hade dom för det? Ett grusmoln i halsen, möjligen.
Vi blev mycket besvikna när vi kom fram och fick se honungen. Inte faan var det 300 meter. 300 burkar, möjligen. Och inte var det någon som tävlade heller. Inte där, men väl intill. För där skulle det bli SM i fälttävlan för ponny.
Kommer du ihåg när jag var liten, mamma? Då måste väl du ha varit i 30-årsåldern, eller så. Visst var väl det en härlig tid? Vi bodde på landet, minns jag. Minns du? Det var grönt på sommaren och vitt på vintern. Jag var snäll och söt och liten och sket på mig ibland och luktade illa. Men du älskade mig ändå för att jag var just jag.
Och en massa hästar bodde där. Stora hästar. Minns du? Så fina och vackra. Så stolta. Så stora finns inte här. En ponny är inte så stor. Särskilt inte nu när jag är större än jag var då när jag var så där liten som jag var när du var ung och älskade mig så där som man bara kan älska ett barn som är så litet som jag var.
Men även om en ponny är liten så är den lika stolt som en stor häst. Kan till och med vara stoltare. Stolthet har ingenting med storlek att göra. Stolthet har med själen att göra. Själens spegel heter ögon. I en ponnys ögon kan man spegla sig och drunkna. Skåda sanningen. Ponnyn vet om du är vän eller fiende. Och sanningen är att det är varmt. Det är därför byxorna klibbar fast i stjärten.
En ponny bryr sig inte om hockey eller golf. Kanske vet den inte ens vad det är. Ändå var det vad vi pratade om Jeppe och jag när vi tittade in i ett stall alldeles nedanför Hermanstorps kör- och ridlubb. Vad svalt det är, sa vi. Ja, som i gamla BT-rinken i Mjölby, alltså innan den byggdes om. Som när man stod där och skrev om matcherna i fingervantar och sen inte kunde läsa ett ord av sina anteckningar utan fick gissa vad man skrivit. Då fick man problem. Och skäll dan därpå när läsare ringde och påpekade att det fanns inte en endaste spelare i Mjölby som hette så.
Vad fint det är här, sa vi också, för det var helt nybyggt i stallet och luktade ännu av fräscht trä, trä fraiche, som vi säger i branschen. Fint som på en golfklubb, sa vi och berömde alla Sveriges golfklubbar för att dom är så fina. Och har så bra mat.
Då blev vi hungriga.
När jag skriver det här har vi ätit färdigt. Långt borta studsar en boll och en barnaröst ropar nej. En annan jublar över ett bra skott. Solen går ner över Skrea camping. Det är vackert. Det är kväll. På himlen har några moln visat sig. Det är dom första vi sett sen juni. Minns du molnen vi såg förr mamma? Var inte dom större och mörkare?
Eller var jag bara yngre och räddare?
Sport- Cnorren