Bra så, kaxighet är bra i lagom mängd, och de höga målen är inte konstiga med tanke på årets resultat, med segern mot Tyskland i Algarve cup som höjdaren.
Det var därför spänd av förväntan jag åkte till Enköping och Enavallen för att se nya, offensiva Sverige i EM-genrepet mot Norge. Tji fick jag. Där fanns bara uddlösa svenskor, osynliga forwards och virriga backar, som kontrades sönder av kvicka norskor.
- Det bästa som kunde hända, sa Caroline Seger och log sitt största leende när jag mötte henne efter matchen.
LFC-mittfältaren fortsatte:
- Vi ska inte grubbla för mycket över det här. Självklart ska vi analysera matchen, men efter alla framgångar det här året var det här en perfekt väckarklocka för oss.
Jo, jo. Det är till att jobba med positiva målbilder.
Hon är skön Seger, tar sin sport på ett okomplicerat, lätt sätt, där hjärtat talar. En förlust kommer alltid, menade hon, och då var det ju bra att den kom nu och inte på tisdag, i EM-premiären mot Ryssland.
På onsdagskvällen var det annars just hjärtat som ofta saknades hos de blågula. Inte hos Seger så mycket, hon tillhörde de bättre, men hos många andra såg det håglöst och okoncentrerat ut. Efter de inledande 20 minuterna, då Sverige faktiskt spelade bra, tappade man allt och var aldrig nära att kvittera.
Jag tittade noga, men hittade aldrig sidleds-Danne på plan, men satt MFF-aren hemma i tv-soffan måste han ha nickat stolt igenkännande när det svenska mittfältet med Sjögran, Seger, Svensson och Asllani öste bollar i sidled.
Frågetecknen blev, vad Seger än sa, många efter förlusten. Blir Nilla Fischer frisk till premiären? Ska hon och Seger i så fall bilda innermittfält och Svensson spela forward? Vilka två av mittbackarna Charlotte Rohlin, Sara Larsson och Stina Segerström ska spela?
Mina svar är att jag hoppas Fischer kommer igen, att Svensson spelar med Lotta Schelin på topp och att Rohlin och Segerström blir mittlås. LFC:s Jessica Landström, som fanns på topp i går, hade ett rätt på 64 minuter och Sara Larsson, som spelade första halvlek med Rohlin, såg ringrostig ut.
- Det var mycket som inte var bra, sa Seger. Vi hade ingen rörelse och vi var rädda för att synas. Men det viktigaste nu är att det inte blir någon oro i truppen. Att vi inte gräver ned oss.
Känner jag Caroline Seger rätt kommer hon göra sitt för att lösa det, se till att dagarna fram till tisdagens premiär fylls av skratt.
N