Utöver enduro har Christina ridit sen barnsben och har fortfarande hästar då dottern rider.
– Det var en händelse som jag kommer minnas väldigt länge. Jag är glad att min träning inom hjärt- och lungräddning gör kontinuerligt, säger Christina Flinge Björsner.
Mellan Motala och Vadstena bor Christina med sin sambo Andreas och döttrarna Alice och Elsa.
– Även om både jag och Andreas är från Motalatrakten så flyttade vi till Stockholm och bodde där i några år. Det var när vi var hemma en sommar och jag red på fritiden som Andreas ville ha någon fritidssysselsättning som han köpte en liten fiddy, en mindre variant av en motorcross.
Efter att ha provat att köra berättade Christina för en tjej i stallet att hon provat köra och gillade det. Då fick hon erbjudande att köpa ridkompisens enduro.
– På den vägen är det. Det är lite mer än tio år sen och jag har kört kontinuerligt sen dess. Förutom en kortare paus då jag var gravid med Elsa.
Enduro är en motorsport där cross körs på banor i svår terräng.
Att både hon och sambon utövar samma sport ser Christina som en stor fördel. De vet vilken tid det tar att köra enduro och har gjort tävlingarna till en familjegrej för att inkludera hela familjen och få så mycket tid som möjligt med varandra.
Hon berättar att det är betydligt lättare att ha enduron hemma sedan de flyttade från Stockholm.
– Där är det svårt att få garage och vi fick ha enduron i förrådet. Vi fick köpa en vinsch och vinscha upp dem för trapporna till bilen för att kunna köra. Allt var lite mer krångligt då och jag är glad att vi flyttade hem igen, säger Christina och ler.
Till vardags jobbar hon som simlärare och badvakt i Vadstena simhall. Nyligen fick hon dramatiskt använda sina kunskaper i hjärt- och lungräddning.
– En av förarna framför mig fick hjärtstopp när vi var ute i spåret på tävlingsbanan. När jag såg att de påbörjade HLR hoppade jag av min enduro och hjälpte till. Snabbt fick vi en hjärtstartare på plats som jag kunde koppla på.
Kunde du köra vidare tävlingen eller fick du avbryta?
– Jag valde att köra vidare. Det var lite skakigt i början men den konstigaste känslan kom i depån, när jag väl gått i mål. Där var ju allt som vanligt och nästan ingen visste om vad som hade hänt oss i spåret. En stor känsla av tomhet infann sig även om det kom personal från tävlingen direkt efter målgång och kollade till så allt var bra med mig och berömde min insats.
Vet du hur det gick för föraren?
– Där och då gick allt så snabbt, föraren blev ivägkörd med fyrhjuling till ambulanshelikopter. Det är inte förrän nyligen som jag fick höra att hen hade klarat sig. Mycket tack vår snabba insats, vilket känns otroligt skönt. Innan det här har jag varit förskonad från dramatiska händelser på tävling.
Bara för några tävlingar sen fick Christina hjälpa till med hjärt- och lungräddning då en av förarna framför henne fick hjärtstopp. Hon fick även använda en hjärtstartare och nyligen fick hon veta att personen hon hjälpte har överlevt.
Med händelsen bakom sig vill Christina blicka framåt och ser fram emot kommande tävlingar. Hon berättar att det vore kul att se fler tjejer på tävlingsbanan.
– Många tror nog ofta att man är för gammal för att börja, vilket inte stämmer. Man kan köra på exakt vilken nivå man vill. Jag började själv köra på barnbanan här intill hos SMK i Vadstena. Min första tävlingar kom jag totalt sist i och jag är nästan säker på att funktionärerna fick vänta in mig ett bra tag, säger Christina och skrattar.
Vad fick dig att fastna för sporten?
– Uthålligheten det krävs för att köra. Jag gillar när det är den sortens utmaning i sport, se hur länge man klarar av och orkar hålla ut. Sen måste man ha huvudet på skaft hela tiden när man kör i terräng. Det och kombinationen med fart och mycket hästkrafter. Och det är en otrolig gemenskap på både tävlingar och träningar, man lär känna människor från hela Sverige och vi har fått vänner för livet därigenom.
Att lära sig att skruva med sin enduro är något som Christina kan men lämnar gärna det till sambon som har mer kunskap om motorer.
Christina Flinge Björsner vill se att flera tjejer börjar med sporten och påpekar att man aldrig är för gammal för att börja.
Både Christina och sambon kör cirka 15 tävlingar per säsong och har i år även valt att tävla på vintern.
– För att komma högre upp på placeringslistorna och utvecklas mer har vi valt att tävla hela året, vilket har varit givande. Men det har även tagit fram lite skuldkänslor.
På vilket sätt?
– Jag kan ibland känna att folk tror att man sätter sina egna intressen och sport framför barnens. Även om jag vet att det inte är så kan känslan ibland komma smygande. Det kanske är en klassisk mammakänsla, säger Christina.
I ett decennium har Christina kört enduro och har inga planer på att sluta eller dra ner på tävlingar. I år har hon även valt att köra tävlingssäsong på vintern för att utvecklas ännu mer.
Framför styret har Christinas sambo satt små silvertejpsbitar med ord på. Här står det "Ha kul" och på andra sidan "Det finns fäste" för att hon ska gasa på lite extra.
Hon berättar att det varit en stor styrka att de utövar samma sport.
– Man får en bra och kanske större förståelse för att det tar mycket tid att hålla på med den här sporten. Vi drar åt samma håll och vet att vi måste få det att fungera för hela familjen. Därför har vi valt att ofta åka allihop på tävlingar och göra det till en familjegrej i stället, barnen har varit med sen de var små och det har byts otaliga blöjor i depån innan start.
– Vi upptäckte sporten tillsammans och har inga planer på att sluta eller ens trappa ner, snarare tvärtom. Det är en otroligt rolig sport, säger Christina och ler.