Videon är inte längre tillgänglig
Stade de France. Den franska nationalarenan med plats för 80 000 åskådare har varit stället där några av de stora spelarna gjort de största insatserna.
Zinedine Zidane nickade Frankrike till ett VM-guld här 1998. Henrik Larsson hoppade in och vände Champions League-finalen med Barcelona här med två framspelningar mot Arsenal 2006.
Nu står Sveriges störste genom tiderna, Zlatan Ibrahimovic, inför det som kan vara början på slutet i blågul tjänst.
Vart tar oss den svenske lagkaptenen nu? Vilket kapitel vill han skriva?
Ensam i fokus
EM-slutspelet i Frankrike är brytpunkten mellan det gamla och det nya. När förbundskaptenen Erik Hamrén lämnar över stafettpinnen till Janne Andersson senare i sommar tar han med sig ett antal spelare ut i blågul pensionering.
Kim Källström och Andreas Isaksson följer med.
Zlatan? Bara han själv vet, men det mesta tyder på det.
Jag såg den svenska söndagspresskonferensen på tv och blev imponerad av 34-åringens svar. Förbundskaptenen Erik Hamrén fick inte så många frågor och när de väl kom svarade han mest lite floskler på sin patenterade ”svengelska”. Fokus var på Zlatan och han hanterade alla frågor som det anstår en kapten och storstjärna dagen före en viktig EM-premiär.
Han pratade om laget och kollektivet, tog på sig all press framför de yngre, lyfte fram sig själv förstås, men på ett lagom kaxigt sätt. Han såg bekväm ut i situationen.
Det båda gott – är Zlatan redo är mycket vunnet. Är han det inte lär det här landslaget få svårt att hävda sig i den här turneringen. Zlatan gör sitt sjätte stora mästerskap nu och efter 62 blågula mål på 111 landskamper unnar jag honom en bra turnering med ett lyckligt slut.
Om jag tror på det? Nja. Tar sig Sverige förbi gruppspelet har man gjort det bra, mer än så går inte att kräva. Och om det ska finnas minsta chans börjar det med en nyckelmatch direkt. Irland måste Sverige slå för att EM ska kunna summeras i positiva rubriker till slut.
Tragiska bilder
Annars har rapporterna från EM handlat lika mycket om supporterbråk som om magisk fotbollspoesi.
Bilderna från Marseille i samband med Englands match mot Ryssland var inte snygga. Varken på stan eller på läktaren efter slutsignalen. Kanske har fokus varit för mycket på terrorhoten och för lite på den huliganism som faktiskt finns i Europa – jag vet inte. Frågorna om, hur och varför är för stora för bara några rader i den här krönikan. Här hemifrån kan jag bara konstatera att det återigen krävs krafttag mot dårarna (jag vägrar kalla dem för supportrar) som älskar att förstöra festen.
Fotbollen är inte, och ska inte vara, en scen för våld och bråk.
Det är mest tragiskt att det återigen behöver betonas.