Åtvidabergs FF slog på stora trumman, värvade brassarna Luis Soares och Paulo Vyctor för att ta sig upp ur bottenträsket och det är lätt att sitta här och skriva att det inte ens bidde en tumvante när ingen av dem får vara med. Det är klart att det är olyckligt och jag kan förstå att en och annan runt Kopparvallen suckar och tycker att det är pinsamt.
Själv känner jag att jag inte är tillräckligt insatt i alla detaljer, vad som gått snett och varför, för att ta fram stota motorsågen. Däremot är det självklart så att trovärdigheten naggas i kanten när sådana här saker inträffar.
Det borde inte ha blivit så fel.
Det borde uppenbarligen ha gjorts ett annat förarbete för att minska risken att hamna där ÅFF nu hamnat. Så som fotbollen, och mycket annat, ser ut idag och med rådande byråkrati blir det ännu värre när det mesta i en förening ska och måste skötas av ideella krafter.
Jag ska inte säga med vänster hand, för jag är övertygad om att det jobbas för att få till en lösning, men att det ännu är brassefritt beror också på att organisationen trimmats till den milda grad att bara det allra nödvändigaste är kvar.
Med tanke på det ekonomiska oket – minus på nästan 4,7 miljoner för 2017 var uselt – har det rent av varit nödvändigt.
Det var inte särskilt mycket som var bra mot Utsikten, men segern var desto bättre. Det är just sådana poäng som behövs för att det ska finnas en realistisk chans att kravla sig över strecket. En sådan här match hade garanterat inte vunnits i våras – och hade inte vunnits utan Henrik Gustavsson i målet.
Veteranens betydelse för det här ÅFF-laget kan inte övervärderas.