Ibland behövs det så lite för att man ska ha roligt. Som när tränaren Martina Fasth glömmer några steg i det inövade programmet. Då är Iza Hellstrand snabb.
- Du glömde, du glömde, ropar hon samtidigt som hon har fullt sjå att hålla reda på sina ben som vill skutta och fara åt alla möjliga håll.
Martina skrattar bara.
För det är ju så lätt att glömma stegen. Särskilt om man kan en hel drös krångliga steg. Och det kan Martina, för hon har dansat street i flera år. Nu försöker hon lära ut till andra. Hon är ledare i Korpen för att visa hur streetdance ska se ut.
- Svårast är att förenkla så mycket. Jag är ju ganska avancerad i min dans, men så svåra grejer kan inte den här gruppen klara av.
För Rimforsagruppen är ung. Mellan 9 och 12 år. Inte heller har de dansat särskilt länge. Några av dem var med förra terminen när streeten var ny i samhället.
- För att ha hållit på så kort tid är de jätteduktiga och lyhörda. Men det viktigaste är att de har roligt och känner att de vågar röra sig till musik, förklarar Martina som skyndat till Rimforsa från pluggandet på Birgittaskolan i Linköping. Efter träningen ska hon hem till Horn.
Dansarna är nio stycken den här dagen. De flesta har kommit cyklande till Åsundahallen. Två har åkt inlines till dansen. Efter ett kortare upprop börjar Martina med uppmjukningsövningar.
- Har ni fått upp flåset, frågar hon efter en stund och alla nickar. Joel Lindhout rycker hela han och Iza kan inte stå still utan skuttar än hit, än dit.
- Nu går vi igenom kroppen, övre delen, säger Martina.
När man talar om historia och de många krigen brukar det heta att huvuden rullar. Huvuden rullar i Åsundahallen också. Men inte riktigt på samma sätt. Här rullar de för att sitta kvar ordentligt och för att bli mjuka och följsamma. Efter huvudena är det axlarnas tur att rulla.
- Vi ska börja på en ny dans, säger Martina.
- Men jag kan ju inte den gamla än, påpekar Isabelle Malmström.
Det är hon inte ensam om. Gruppen får träna ytterligare någon gång på de gamla, inövade stegen och rörelserna. Ibland funkar det, ibland inte.
- Koncentrera er nu, ropar Martina.
Iza sjunger högt till musiken. Eller sjunger takten, är vad hon gör.
- Ba-pam-pam-pam-ba-pam-pam-pam.
Det är nästan som en mattelektion. Man måste räkna, nämligen.
- Man måste räkna till åtta, förklarar Joel, ende killen i dansen och med mycket rytm i kroppen. Det rycker i hans ben och armarna far då och då ut i några coola rörelser.
När det blir dags för att öva in en ny dans får alla problem. Det är en speciell vågrörelse med armarna som verkar svår att få till så där så att alla blir nöjda. Då tar Martina med gruppen till stora spegeln så att alla kan se hur det bör se ut.
- Vad långa armar du har, säger då Isabelle och vänder sig imponerat om mot Martina.
Sen hinner de inte så mycket mer. Efteråt har alla bråttom hem och rusar därifrån. Men Iza hinner i alla fall säga att det är jättekul med dans.
- Och bra för hela kroppen.
Joel hinner berätta att han spelar innebandy och fotboll också. Men att dans är lika kul.
- Street är coolt. Det är bra för att man får röra mycket på benen, säger han innan han försvinner iväg med kompisen Petter Gustavsson som väntat vid sidan om.
Teolinda Gustafsson och Lisa Karlsson tar på sig sina inlines och åker hem. Martina Fasth skyndar sig på för att hinna ifatt bussen söderut mot Horn.