Therese Johansson hemma på gatan i Lindö.
Paris-Brest-Paris. Nätta 120 mil eller fyra Vätternrundor på rad.
För långloppsentusiasterna är det en klassiker som startades redan 1891 och arrangeras vart fjärde år.
Det är ingen tävling men det hålls ändå koll på tider och inofficiella placeringar.
Therese Johansson, som bor i Lindö, blev i år snabbaste svenska damen någonsin.
Bakom tiden 67 timmar och 27 minuter ryms en sargad kropp, ett pannben av järn – och ett antal historier utmed den långa vägen.
– Jag har redan börjat googla på andra långlopp. Jag är nog färdig med det här loppet. Om man har gjort det bra så vill man inte förstöra den känslan, konstaterar Therese vid köksbordet efter hemkomsten.
Therese Johansson är 44 år, född och uppvuxen i Gällstad i Västergötland men flyttade till Norrköping 2004.
Förut sprang och idrottade hon men för tio år sedan växlade hon över till cykling. Hon är en entusiastisk och väldigt uthållig amatör – som gärna cyklar långt.
– Jag är bättre på gnetet än på spurten, som hon uttrycker det.
Nog har det gnetats alltid – inte minst i Frankrike tillsammans med 6 700 andra cyklister.
För att antas till Paris-Brest-Paris måste alla genomföra ett antal kvallopp, så kallade brevets, på 20, 30, 40 och 60 mil. Längre än så hade Therese aldrig cyklat innan hon gav sig på den dubbla sträckan.
Men hon drivs av utmaningen och att flytta sin komfortzon.
– Det här var ju en jätteprövning. Jag visste ju inte vad som skulle hända efter 60 mil och därför hade jag jätterespekt för det här. Ena dagen tänkte jag att jag skulle lösa det, bara jag cyklade smart. Sen nästa sekund var det "nej, det kommer aldrig gå".
Siktade du på svenskt rekord eller blev det så ändå?
– Jag ville slå rekordet. Från början hade jag 65 timmar som mål för att ha god marginal. Men i somras åkte jag på en överansträngd hälsena och en dunderförkylning. Då någonstans tänkte jag att jag får vara nöjd om jag bara går i mål. Men sen kände jag när jag hade påbörjat tävlingen att det går så bra. "Nu köttar jag på".
Tidsschemat höll och Therese Johansson slog svenskt rekord i loppet Paris-Brest-Paris.
En noga utstakad tidsplan följdes. Therese visar ett inplastat papper där varje station står utsatt, vilken tid hon ska vara där och vad hon ska uträtta under den pausen. Äta, sova, fylla på vatten, gå på toaletten och så vidare.
– Jag sov till och med kortare än jag hade planerat. På tre dygn blev det tre timmar ungefär. Man hyr en säng och betalar fem euro för det. Då står det en säng med en plastmadrass och ett litet papper på i ett kalt rum. Varsågod liksom, haha.
Är det någon som struntar i att sova också?
– Jadå. Det finns en maxgräns på 90 timmar för loppet men man får heller inte köra fortare än 43 eller om det är 43,5 timmar. Det är för att man inte ska stressa för mycket eller att det ska tas över av proffs. Det ska få vara lite motion och en upplevelse.
Therese Johansson hemma på gatan i Lindö.
Loppet är en folkfest för fransmännen. Många cykelklubbar är engagerade och längs vägen är det fullt av folk som stöttar och hejar.
Under 120 mil blir det många olika klungor som man kan haka på för att hitta ett passande tempo.
– Jag åkte ner som solo och det kändes bra. Då kunde jag styra mig själv, konstaterar Therese.
Mot slutet, när det "bara" var 20 mil kvar, körde hon under stora plågor.
– Jag ville åka så lätt som möjligt så jag slarvade lite med ombyte. Det gjorde att jag fick skavsår på skinkorna. Det blev det enda man kunde tänka på. Ju ondare jag fick bak, desto mer hängde jag på händerna. Då fick jag blåsor i stället och nu har jag lite känselbortfall i vänstern också. Finmotorikstyrkan i fingrarna är inte helt bra heller och de säger att det kan ta upp till ett halvår innan det går över. Man blir så adrenalinstinn i kroppen också så jag har fortfarande svårt att sova.
Med fyra mil kvar, efter att Therese hade kört tungt med tre andra cyklister, var hon faktiskt på väg att ge upp.
– Det var ett idiotrace och efter det fanns det inte en muskel kvar i benen. Jag fick lite feeling, "vad roligt det här var", men sen fanns det ingen kraft kvar, haha. Om jag hade varit själv hade jag bara satt mig i ett dike och skitit i det. Men han som jag åkte med mig då visste vad jag hade för plan. Så han pushade mig, säger hon.
Hur var känslan när du kom i mål?
– Det var jätteskönt. Jag grinade när jag startade och när jag kom i mål blev det ännu mer känslor. Plus att man är övertrött och att allt kommer på en gång.
Det blev ett kärt återseende av Paris.