Mellan andra året 1967 och 1979, det var en del skador som kom emellan, åkte Ulla Britt Johansson, 82 år, Vätternrundan tio gånger. Det gjorde också Margaretha Bergström, då Johansson, som är 85 år och Maj Johansson som fyllt 86.
Trion åkte inte tillsammans då. Ulla-Britt och Maj hängde ihop med Ulla Sörberg som inte finns i livet längre.
Men trion som vi träffar nu har likadana minnen att se tillbaka på.
De var med på den tiden då det först åktes vänstervarv runt sjön. Sedan var de med om bytet till högervarv. De åkte på standardcyklar, max tre växlar. Det var ingen stress, pauser togs, det stannades i alla depåer, och rundan genomfördes på 15-16 timmar.
Startavgiften var på 1960-talet 75 kronor.
– Det var en sådan stämning där alla pratade med alla, säger Ulla Britt Johansson.
– Så fint att dela samma upplevelse med andra, minns Maj Johansson.
Vätternrundans start 1966 var ingen jättefest premiäråret. 300 åkare, någonting, och medaljutdelning på Zederslundsskolans gård. Men redan året efter blev det snabbt större, tusen deltagare och hela stan slöt upp i start och mål, som var vid Stadsparken intill Vättern.
– Vätternrundan har betytt så mycket för Motala. Varje svensk förknippar ju stan med det, säger Maj Johansson.
Varför blev det så stort och världskänt?
– Känslan från deltagare och funktionärer som var så bra redan från start. Man möttes och umgicks, det skapade stämningen.
Det var annorlunda förr. Det dröjde innan det kördes med hjälm och tjejerna hade kepsar i olika färger olika år. Första året stannade de vid Vätterviksbadet i Vadstena och sminkade sig och gjorde sig i ordning inför målgång. De skulle se oberörda ut när de åkte i mål. De bröt aldrig utan fullföljde alltid.
Ulla-Britt Johansson var knäskadad, och behandlades av loppets grundare Sten-Otto Liljedahl som var läkare. Hon kom snart tillbaka.
Ulla-Britt var också tidig med att bli sponsrad. "Trivsel-golv" hade hon på ryggen runt Vättern, vilket Rolf Wickström i Kärsby betalade 350 kronor för.
– Det var en härlig känsla att gå upp tidigt och cykla, både för träningar och för Vätternundan. Fem gånger trodde jag på när jag började, men det blev tio gånger. Det var så fint arrangerat, säger hon.
Margaretha Bergström gjorde även comeback på senare år och åkte två gånger 1999-2000. Då fick hon se utvecklingen med klungor och snabbare tider och modernare cyklar.
– Det var inte samma sak, de stora klungorna blåste om en och alla drog brakskitar. Det luktade så illa, minns hon med ett leende.
1970-talets åkare gillade bättre inledningens långsamhet, men har lite glimt i ögat också när de pratar om hastighet och utvecklingen i motionscyklingen.
– Man kan inte stoppa utvecklingen, när det är specialcyklar och företag som sponsrar. Det är mycket pengar i det. Det har blivit lite för stort, för mycket folk. Sten-Otto hade ju förslag på att förbjuda mer än tre växlar, minns Maj och Ulla-Britt.
De åkte i sitt tempo, men Ulla-Britt Johansson och hennes kompisar var aldrig oförberedda. 130 mil i benen före start, vanligtvis.
De minns också hur hela Motala ställde upp och skapade fest och varje åkare hade hjälp och assistans av familjerna.
På plats i Motala var det kändisar som tv-personligheten Lennart Hyland som kunde komma.
Kommer Vätternrundan att fortsätta att vara lika stort i framtiden?
– Jadå, det kommer att hålla i sig. Det är friskvård, säger Ulla-Britt Johansson.