Frågetecknen är många för Michael Hedlund nu efter loppet. Han som förberett sig så väl han bara kunde före årets Vätternrunda.
Många långa och hårda mil på mountainbike i benen före loppet.
Ny hjälm, ny cykel.
– Jag gjorde verkligen allt som jag kände att jag kunde göra för att genomföra Vätternrundan, så bra som det bara skulle kunna gå för min del. Planerade till och med kostfrågan extremt noga så jag skulle få en bra resa, berättar Michael.
Det hjälpte inte.
Vad som egentligen hände uppe vid Hammarsundet på lördagsmorgonen vet han inte själv.
Minnesbilderna är fragmentariska. Det finns bara ett före och ett efter.
– Jag kände mig fräsch och hade bara fyra mil var när vi kom in i en större klunga på ett 30-tal cyklister. Min kompis som låg strax bakom har berättat att vi var ett tiotal som vurpade. Jag kommer bara ihåg att jag försökte parera en stor orange kon och att jag till slut låg ned och såg två liknande koner. Det måste ha tagit stopp. Senare vaknade jag upp i ambulansen, berättar Michael Hedlund.
Hedlund kördes till Universitetssjukhuset i Örebro.
Hjärnskakning, tre brutna revben och skrapsår på knä och axel. Mest illa var att de inre organen tog stryk.
– Njurar och mjälte har fortsatt blöda. Det känns lite olustigt. De pratar om att de kanske måste bränna blodkärlen, berättar Hedlund som fortfarande är inlagd för observation.
53-åringen har en lång erfarenhet av konditionssporter och är van vid ett aktivt liv.
– Jag har fått order om att ligga still. Idag tog jag första stegen från sängen till en stol på rummet. Jag var helt slut efteråt.
I vurpan som nästan samtliga cyklister i klungan var inblandade i, kom till när vägen smalnades av för att skilja bilar från cyklisterna.
Säkerhetsåtgärden blev olycksorsaken, när klungan som cyklade i bredd krokade i varandra i 40 kilometer i timmen.
Från tävlingsarrangören har han inte hört någonting. Bara Karin Sillén, som också är tävlingsläkare i loppet och som bedriver ett forskningsprojekt om olyckor vid sidan av, har ringt och intervjuat. Men för Michael Hedlund som bara har sin kompis berättelse och fragmentariska minnen är frågorna mer än svaren.
Enda kontakten var sambon Marie Adsell som blev uppringd av arrangören och ombedd att flytta bilen.
I Motala.
– Som tur var hade "Micke" mobilen med sig, det var så jag fick reda på olyckan. Nu fick jag åka till Örebro för att hämta nyckeln för att kunna flytta bilen, berättar Marie som bor i Åby, utanför Norrköping och som ställer sig frågande till varför arrangören inte meddelat om olyckan på något sätt.
Arrangemangschef Sven Montelius anser att de egentligen inte att Vätternrundan har något ansvar som arrangör, utan att det ligger på deltagarna.
– Väldigt olyckligt att det händer men inte ovanligt. Vid dödsfall är det inte vår sak utan en polisiär fråga. Blir tävlingsdeltagare inlagda på sjukhus är det en sak för deras anhöriga och sjukhuset när de skrivs ut. Det händer ofta att cyklister går omkull under loppet. De flesta reser på sig och cyklar vidare. Blir någon medvetslös ringer ofta andra cyklister, säger Montelius som inte säger sig känna till något om olyckan på lördagsmorgonen.
Borde ni inte ta hand och försöka kontakta anhöriga vid större olyckor?
– Med nya GDPR (Dataskyddsförordningen) är vi väldigt begränsade speciellt med uppgifter för anhöriga till de som deltar.
I en tidigare artikel i corren.se uppmärksammades motsatsförhållandet Vätternrundan har som arrangör, när det lyfte fram det nya banrekordet 2015 på sin egen hemsida. Samtidigt råder vanliga trafikförordningen i motionsloppet.
I princip innebär det att all klungkörning är ett lagbrott, av de cirka 20 000 deltagarna. Också att cykla Vättern runt på 6 timmar och 33 minuter.
– Vi har önskat ändra men Trafikverkets regler gäller. Där har vi vår stora utmaning, inte bara när det gäller bilar utan stora grupper av deltagare som tror att det är en cykeltävling på avstängd väg. Stora grupper kör alldeles för fort och är för trötta. Det är ett motionslopp.
Michael Hedlund var inspirerad och lockad av att göra en bra prestation, kände sig fräsch i huvud och kropp.
Det hjälpte inte.
– Det var femte Vätternrundan för mig. Jag kommer nog aldrig vilja åka igen. Att jag lever får jag nog tacka en bra hjälm för. Jag är glad att jag sitter där jag sitter nu. Men så här borde det inte vara, säger 53-åringen från sjukhuset.