Sven Montelius, arrangemangschefen:
– Deltagarna har haft oerhört gynnsamma förhållanden med sol, värme och ingen vind. Det gör självklart det hela mycket lättare. Vi har tagit i mål väldigt många lyriska cyklister i år.
16 cyklister bröt loppet.
– En del har gjort det efter tekniska problem och några har fått uppsöka sjukhusvård, berättar Sven Montelius. Vilka grader det är på eventuella skador ska jag dock inte uttala mig om eftersom jag inte har några uppgifter om det.
Banan i sin nuvarande sträckning har körts under några år och den absolut tuffaste delen kommer redan efter 27 kilometer.
Backen vid Omberg.
Där stod vi en stund. Och fick uppleva både trötta och glada cyklister, ivrigt påhejade av ett gäng från Vadstena Handbollsförening.
Nedanför backen, i depån vid Borghamn, träffade vi på Cecilia Härdmark och Lydia Andersson från Göteborg, som båda inlett Tjejklassikern. Det här är deras andra uppdrag av fyra.
– Tjejvasan var verkligen det värsta jag någonsin gjort. Det här är ingenting i jämförelse, allt annat kommer bli enkelt nu, menade Cecilia.
Tror du att du kommer säga samma sak när du är mitt i den backen där framme?
– Är det backe nu? Är den lång? Jaha, men då är det nog bäst vi åker nu.
Tjejerna drog iväg. Hur de upplevde den tuffa stigningen får vi dock inte reda på.
Mitt i backen stod Mikaela Ödling från Linköping. Hon hade bra fart på cykeln, tills hon skulle växla ner och kedjan hoppade.
– Det var för jäkla synd. Jag hade tänkt ta hela backen i ett svep och kände mig pigg, men nu blev det inte så, sa hon och log.
Hon fick hjälp att lägga på kedjan av Åsa Grönli, utsänd från Motala AIF cykelklubb.
– Vi står några stycken med en bits mellanrum för att snabbt kunna vara till hjälp. Och det händer faktiskt rätt ofta att just kedjan hoppar på det sätt du just såg, när de börjar att växla ner.
Längst upp på den första toppen av backen hittade vi Katarina Lundqvist från Norrköping. Hon pustade tungt efter att ha knallat sista biten.
– Ja, det här var alldeles för jobbigt, sa hon och skrattade. Men jag känner att man dricker alldeles för mycket där nere i depån precis innan och det märks nu. Det kanske hade varit bättre att ha depån här på toppen istället. Men nu är vi uppe och det är skönt.
Kristina Öhnander från Vretstorp var också glad över att ha klarat backen, fast till fots.
– Det är mitt andra år, jag visste att den här skulle komma. Så jag sa till min kompis här bakom, Helena Jerlström, att vi går.. Och det har vi gjort. Det viktiga är inte att komma snabbt uppför här, det viktiga är att ha krafter hela vägen.
En av de drygt 4 200 som tog sig från start till mål var Micaela Bergfors från Motala. Hon överöstes med blommor och kramar från nära och kära och såg så där glad ut som man har all rätt att vara när man klarat av ett mål.
– Det var 12 år sen jag senast cyklade, nu kände jag att det var dags igen. Ett riktigt kul lopp, där alla hejar, tjoar och hjälper varandra. Det är en härlig stämning mellan cyklisterna och alla tar hänsyn till varandra. Men känner stöttning från alla runt omkring, det är absolut ingen som försöker ta sig fram på någon annans bekostnad.