Han har kommit till cykelfesten i Motala för att sitta upp på sin favoritcykel från 1987 och trampa några varv på gatorna i årets nyhet, Retrovättern, tillsammans med OS-guldmedaljören från Montreal 1976, Bernt Johansson, och andra av sportens legendarer.
Det är en ljuvlig junieftermiddag i cykelveckan. Dagen före det stora loppet. Från Vättern svalkar en svag bris bland tält, montrar och ideella funktionärer i sina skarpgula västar i den tillfälliga cykelstad som välorganiserat byggts upp i stadsparken.
”Lawa” är lite sinkad från ett möte på skolan, men har inga problem att hitta till Motala Convention Centre, (uppgraderade Folkets Hus) på Sjögatan.
– Det är härligt. Det här är en stor grej för Motala. Jag har jobbat på Vätternrundan och ska ha hand om cykelservicen i Jönköping med min kusin Lena, berättar han tillbakalutad i en fåtölj i den ljusa vip-loungen med stora fönster som vetter mot det lätt krusade kanalinloppet.
Den gamla cykeln med en mjukare och bekvämare stålram och pedaler med remmar väcker minnen.
– Jag tänker tillbaka till tiden jag körde fort på den. Det går ju inte nu, i fem meter kanske, säger han leende.
Dagens cyklar i lättare kompositmaterial begränsas av samma rammått som förr.
– De ser egentligen likadana ut. Det har blivit snabbare, lättare, vassare och styva. Men kläderna har blivit mycket bättre, framför allt när det inte är bra väder.
Debuterade i Vallonloppet
Uppväxt i stadsdelen Brunnsvik är känslorna fortfarande starka för staden.
– Motala är fortfarande att komma hem för mig. Jag kommer hit då och då. Jag har föräldrarna kvar här.
Wahlqvist har mycket att berätta om karriärens snäva svängar. Det började med att en kompis vann lagtempot i tävlingen 70-iaden.
– Då blev jag intresserad. Det var mycket cykel i mellanstadiet där jag gick. Lärarna var för idrott.
Han lämnade standardcykeln och började träna med Motala AIF. Efter en månads träning blev han trea i sin första tävling, Vallonloppet i Finspång 1976.
Med Maifs folkvagnsbussar och cyklarna på taket for de kors och tvärs till tävlingarna. Det gick bättre och bättre, i både cykel och hockey.
– Jag valde faktiskt mellan TV-pucken eller ungdomslandslaget i cykel. Jag blev irriterad när jag inte kom med i östgötalagets träningsmatch inför TV-pucken. Då blev det cykel, med hockey och bandy som komplement.
Den starka cykelkulturen i Motala fick fram flera kullar av unga duktiga cyklister. Så småningom blev lagtempolaget så bra att man slog landslaget med flera minuter. För Lars Wahlqvist ledde det till en elitkarriär såväl som amatör och proffs.
Blockerad i Los Angeles
På grund av dåvarande amatörreglerna missade han två OS (Söul 1988 och Barcelona 1992), men var med i Los Angeles 1984.
Som 20-åring under sitt andra år som elitåkare kom han med till USA trots en vurpa och ett skadat knä i Postgirot precis innan. Men linjeloppet över 19 mil i 35-gradig värme blev inte alls vad han hoppades.
– OS var inte som OS är nu, att alla vet hur det ser ut när de kommer dit. Vi fick åka buss till starten och sitta i ett tält en timme innan det började. Jag visste inte att jag skulle reagera på det sättet och kunde inte prestera på grund av för mycket runt omkring. Det hade jag aldrig känt tidigare. Jag blev blockerad. Mycket folk som skrek och när jag vaknade till var det kört. De andra hade stuckit.
Mediebruset var så mycket större än han var van vid.
– Det var första gången jag märkte att jag var bra, jag var tredjefavorit. Det var en helt ny situation med alla intervjuer med cykeljournalister och Artur Ringart från TV, minns han.
Vackra Gardasjön
Resultaten ledde fram till proffserbjudande som han nappade på. Under två år (1987–88) ingick han i italienska toppstallet Gewiss Bianchi från Bergamotrakten. Där, i Sandrigo fyra mil från Venedig, hade han tränat under vårarna sedan -82.
Efter något år flyttade han upp till San Felice del Benaco på sydvästra stranden av Gardasjön.
– Det är väldigt vackert där.
Hans mångsidighet som cyklist utnyttjades i de stora loppen. Ibland var han hjälpryttare och andra gånger var det han som hjälptes fram, bland annat till tredjeplatsen i en brant bergsetapp i Giro d’Italia. Magsjukan tvingade honom dock att bryta vid slutetapperna.
– Jag var tvingad att köra så länge det gick och pressade kroppen hårt. Jag körde en vecka, sedan säckade jag ihop.
Han körde alla klassiska lopp utom Tour de France.
– Första två åren var lite se och lära. Var och en hade sin uppgift. Desto mer betalt, desto större blev kraven på dig som cyklist. Jag kunde köra väldigt fort korta sträckor. Jag var ganska smart och taktisk, säger dom. Det var roligt, visst var det slitsamt. Det skulle göra ont, det hörde till.
Där tröttnade han, 24 år ung, mitt uppe i proffskarriären och flyttade hem till Motala.
– Jag var klar med det där. Det fanns annat att göra i livet. Jag hade kommit in på GIH (Gymnastik och Idrottshögskolan) i Stockholm. Jag kunde ha kommit tillbaka om jag ville, men det var för dåligt betalt för det vi presterade. Det var jättekul att komma ut och cykla, men det var inga större löner då. Jag tjänade som en bra betald arbetare i Sverige. Blev jag miljonär så var det i lire, säger Lars med ett skratt.
Trodde Armstrong var ren
Efter några år i proffscirkusen hade han sett en del och förstått desto mera. Lars är jämngammal med danska stjärnan Bjarne Riis, som i efterhand erkänt att de dopat sig.
– Då började det märkas att det inte var riktigt rent. Jag har sett efteråt. Det hände ju mycket. Man började fundera. En del konkurrenter var jättedåliga en dag och så körde de hur fort som helst nästa dag. Men jag var så ung då, så jag tänkte inte på de grejerna. Dopning för mig fanns inte. I princip såg man inte något. I mitt lag såg jag inget och vår doktor pratade inte om det.
Erbjöds inte du några preparat?– Jag hade en hel låda med piller med hem, inget av det jag fick var otillåtna medel. Var det något jag inte vill äta la jag det i en kartong och skickade till läkaren i Sverige. Sen var det dropp som var tillåtet. Jag fick dricka det, det var inte alls bra, för magen ballade ur. Epo och bloddopning började komma då. Jag var inte intresserad. Jag var bara intresserad av att träna och göra resultat. Jag tycker att det är så skönt att jag hann flytta hem i tid.
Lars tävlade mot Lance Armstrong när amerikanen kom fram.
– Jag trodde hela tiden att han var ren. Man hoppas ju att de inte ska hålla på. Jag följde inte cykel så stenhårt senare, men hade jag sett vilka hastigheter han hade uppför hade jag insett att det här är inte möjligt. Man trodde inte på de rykten som kom. Men när jag började titta på det med den fysiologiska utbildning jag har så vet man att det finns inte så mycket träning man kan göra för att höja sig så mycket.
Hans älskade sport skadades svårt, men överlevde.
– Jättemånga cyklister erkände att de varit dopade. Det har varit så jättestora undersökningar och det är bra att det varit så öppet. Nu känns det skönare att vara cyklist igen. De har gjort så mycket för att stävja det. Cykel i Tyskland försvann nästan på grund av skandalerna där.
Och i Sverige finns det ingen dopning?– Det tror jag inte. Inte bland eliten, det kan jag inte tänka mig.
Sonen som elev
Han trivdes så bra med kompisarna i Maif och Nordbanken att karriären blev sex år längre än han tänkt sig. Det var för roligt för att sluta.
Ystadloppet 1996 blev karriärens sista. Då var han så trött på cykel och höll sig borta i 20 år, till han fick se en annons om ett ledigt jobb som instruktör på cykelgymnasiet på Katedralskolan i Skara, som fostrat stjärnor som Alexandra Engen, världsmästare på mountainbike och dubbla OS-silvertjejen Emma Johansson.
Han lämnade sitt åkeri och lastbilen för att komma upp i sadeln igen. I Skara fick han sonen Dennis som sin elev under fyra år.
– Det gick bra, men när Dennis sa ”pappa” undrade eleverna vem han menade, berättar Lars med ett skratt.
Dennis inriktade sig mest på mountainbike och lyckades inte gå lika långt som sin far.
Dennis är fortfarande ung. Han har kört världscuper för landslaget i såväl cykelcross, MTB och landsväg. Han är regerande svensk U23-mästare på MTB.
Vad tycker du om alla nya grenar i sporten?– Jag gillar nästan mountainbike mera. MTB ser jag som en inkörsport till landsvägscykel för våra ungdomar, för nu är det inte roligt att cykla på vägarna som trafiken är.
Själv jobbar han sig på väg tillbaka till den fysiska formen efter att ha gått in i väggen förra våren.
– Det blev för mycket. Psykiskt jobbigt med arbetssituationen. Jag tog tag i det efter ett tag. Jag var sjukskriven ett halvår. Hade jag inte haft stödet, min tävlingsskalle och utbildning hade jag nog varit ganska långt ned.
Så nu är det skönt att komma upp i sadeln igen.