Det är i den lilla hallen i Ljunkan som Linköping Cheerleading Lightnings tränar under tisdagseftermiddagen. När Sporten knackar på för att överraska pristagaren Lotta Strömberg är träningen i full gång. Vinnaren själv blev först stum av chocken och föll sedan gråtande till marken – i glädjetårar.
– Jag som skulle ha ett hårt pass med er tjejer i dag och så blir jag så här blödig, säger hon med buketten i handen.
Lotta Strömberg kom till Linköping för tre år sedan och hade innan dess tävlat och varit ledare i nio år för Eastcoast Cheerleaders i Åkersberga. När hon flyttade hit hade hon tänkt sluta med sporten. Men så blev det inte.
– Jag tror det gick en vecka eller något sånt innan jag googlade på "cheerleading i Linköping". Och helt plötsligt var jag här, säger hon och ler.
Trots att hon bara är 23 har Lotta Strömberg utvecklat föreningen i en positiv riktning. En fråga som varit viktig för henne har varit att alla ska kunna vara med oavsett ekonomiska förutsättningar.
– Idrott har blivit en väldigt ekonomisk fråga. Jag förstår att det måste kosta men jag tycker att alla ska ha en chans att kunna delta ändå. Det har jag drivit på ganska hårt, säger hon.
Med sitt professionella och tuffa, men samtidigt mjuka, ledarskap var hon en faktor till att seniorlaget "Shine" blev riksmästare på sin nivå i maj 2018. Dock har hon svårt att se varför just hon vinner Correns pris. Istället hävdar Lotta Strömberg att det är tjejernas förtjänst att det gått så bra.
– Det är en väldigt speciell grupp som kämpar på trots dåliga förutsättningar. Till exempel är mattorna vi byggt ihop i Ljunkan ganska farliga om någon ramlar i golvet, vi behöver högt till tak samt 14 gånger 14 meter för att det är så stor vår tävlingsyta är. Men det ses liksom förbi. Trots det går det här laget och vinner ett RM-guld, säger Strömberg med glittrande ögon.
Sedan Lotta började har också antalet som vill utöva cheerleading ökat från drygt 50 tjejer till 100 – och flera står på kö för att bli en del av gemenskapen.
– Det vet jag inte om jag kan förklara hur det har skett ens. Det första vi gjorde var att bestämma alla träningstider och bokade hallarna så att träningstiderna överlappade varandra. Tack vare det kunde alla inspireras av varandra och träffa andra i föreningen. På tävlingar måste vi också heja på varandra. Det har blivit mycket bättre, säger Strömberg och tystnar.
Hon funderar i några sekunder för att sedan fortsätta:
– Jag tror det är så att en kompis berättar för en kompis och på så sätt har intresset ökat. Men nu kan vi tyvärr inte ta in fler. Vi hade över 100 som stod i kö inför den här terminen. Därför har vi kunnat starta två nya lag varje säsong hittills. Nu hinner allting ikapp oss och vi måste ha fler tränare och halltider för att kunna öka i den här takten. Så länge vi inte har halltider kan vi inte starta nya lag. Det kanske är 40 tjejer som står i kö nu trots att vi nollade den i augusti.
Du ser inte din egen del i framgången?
– Nej, det gör jag ju inte, tyvärr. De är ju tjejerna som har stått på mattan. Vad har jag gjort? Klickat på en knapp för att sätta på musiken. Visst, jag gör programmen och lär ut dem. Sedan hjälper jag till med smågrejer på vägen. Men de är de som presterar och gör jobbet.
Och sen är du bara 23 år också...
– Haha, jag vet. Det låter väl som jag är 43 eller något, säger hon och skrattar.
– Jag förstår inte heller hur jag kan vara så engagerad. Min sambo tar rätt mycket stryk när jag kommer hem och klagar över någonting. Men det är väl lite villkoren för att vara sambo med mig. Då kommer alternativet att sluta – men det går ju inte.
Hon utvecklar:
– Jag tror att alla som hållit på med cheerleading, och säkert med andra sporter också, känner att man ibland hatar det men absolut inte vill sluta. Man är en så tight grupp. Jag vet att det låter klyschigt, men man blir verkligen som en stor familj. Det tar svinmycket tid, men för mig är det helt naturligt. Det är inte konstigt för mig att sitta och svara på mejl en fredagkväll.
Du kanske bara är sådan helt enkelt?
– Ja, det stämmer nog. I vanliga fall går jag in för någonting ordentligt under en kortare period, sedan tröttnar jag. Men tydligen inte med cheerleading.