Utanför fönstret vräker snön ner. På Badhusgatan här nedanför kämpar en äldre dam med rollator i snöslasket med de blöta snöflingorna piskandes mot ansiktet i motvinden.
Bistra november.
Bistra budgettider.
Vi är många som lägger ramarna för 2015 nu. Vissa kämpar mer än andra.
Vi i mediebranschen och de inom idrotten tillhör uppenbarligen de som kämpar mest.
På annat sätt går inte att tolka de enorma minusresultat Linköpings HC och Åtvidabergs FF, och många andra idrottsföreningar, redovisat senaste åren.
Att mediebranschen kämpar beror på folks förändrade medievanor, en digital omställning där alltfler använder dator och mobil i stället för papperstidning, vilket ger lägre annons- och prenumerationsintäkter.
Varför idrotten kämpar som den gör, med mångmiljonminus för många elitklubbar, är svårare att förklara.
På ett sätt är elitidrottens kamp väldigt lik medias, och det är publiksiffrorna. Allt fler väljer att följa idrotten på annat sätt än på arenorna, via tv-sändingar i olika plattformar.
Grunden i idrottens problem är förstås att många föreningar har för stora kostymer.
Intresset från publik och sponsorer motsvarar inte utgifterna.
LHC, med ordföranden Christer Mård och klubbdirektören Mike Helber i spetsen, har genom åren framhållit att de inte driver LHC för att gå med stora vinster, att till exempel SM-guld är ett av de primära målen. Att klubbens resurser i mångt och mycket ska finnas på isen.
Jag har full respekt för det sättet att driva elitförening. Inte minst för en så färsk elitförening som LHC.
För att etablera sig bland de bästa har klubben varit tvungen att satsa allt man haft på det sportsliga.
Men det är en strategi som bygger på plusresultat. Om inte stora plus så i alla fall något. Går man inte plus finns inga nya pengar att investera i förbättringar.
Att som nu gå med stora minus, för LHC:s del –8,6 miljoner kronor senaste sex åren, för ÅFF troligen –3,7 miljoner i år, innebär nedmontering och minskade möjligheter till sportslig framgång.
Både LHC och ÅFF har tidigare visat att man behärskar sin strategi. Inte minst LHC som under fem år 2003-2008, mycket tack vare spelaruthyrningar till Ryssland, gick plus 13,7 miljoner.
Stora minusresultat måste alltid ses som oansvarigt. Mot alla inblandade. Inte minst mot sig själv som förening. De som investerar i föreningen, sponsorerna, lockas knappast av ekonomisk oansvarighet.
Det är en sak att ha problem, att ställas inför nya förutsättningar, att tvingas anpassa verksamheten, och en helt annan att gå kraftigt minus. Med så kraftiga minusresultat som LHC och ÅFF visat på senare år måste den ekonomiska kompetensen i föreningarna ifrågasättas.
Och inte minst undrar jag hur krismedvetna de ansvariga är, med vilket allvar de tar de varningssignaler som kommer. ÅFF verkar inte ha varit det alls utan tvingas nu ta extern hjälp. LHC agerar skarpt, har sagt upp ett flertal anställda det senaste året, men det är först när vi får nästa resultat i handen vi utomstående vet om klubben agerat tillräckligt. Att man gör det, att klubben lyckas anpassa kostymen till dagens förutsättningar, med bland annat lägre publiksiffror, är livsviktigt för att drömmen om SM-guld ska vara realistisk.
De flesta vet att ett framgångsrikt lag byggs bakifrån, med starkt försvarsspel.
De flesta vet också att en framgångsrik förening byggs från grunden.
Med stark organisation och stabil ekonomi.
LHC och ÅFF har mycket kvar att bevisa där.