En kort trappa ner i den gamla snickeriverkstaden i Eneby i Norrköping är det full fart. Kvällens första träningsgrupper har börjat sina pass och det myllrar på de rödgula brottarmattorna. Virket, maskinerna och alla anställda som arbetade här en gång i tiden har bytts mot mjuka underlag, styrkeredskap och träningssugna i alla åldrar.
Familjen Rosell – pappa Andreas, mamma Linda, Adrian 17 år, Felicia 14, och Jonathan 12, – har åkt från Linköping för att vara med.
– Eddie Svensson, som driver stället och klubben Team East, är en kompis och han lockade hit oss, säger Andreas.
Nu är fyra-fem mil till ett träningspass ingen match för familjen. Två gånger i veckan åker de till Väsby brottarklubb i Stockholm för att slipa formen. Det blir 42 mil per resa.
Adrian rycker på axlarna.
– Tja, det är inget konstigt. Det är gemenskapen i sporten och viljan att bli bättre som driver oss, säger han.
En inställning som gett resultat förstås.
Adrian har testat det mesta inom kampsport. Karriären inleddes med karate och bara nio år gammal – bland de yngsta i Sverige i sammanhanget – tog han brunt bälte och vann guld i nästan alla tävlingar han ställde upp i.
Därefter har han fortsatt med kung fu, kickboxning, brasiliansk ju jutsu och thaiboxning. Senaste tillskottet i hans långa meritlista är alltså brottning. Och det är förstås ingen slump att Adrian nyligen tagits ut till ungdomslandslaget i fristil.
Varför går det så bra?
– Äsch, jag har fastnat för det här bara.
Det räcker som förklaring.
Att prata om egna framgångar tycks inte ligga för någon i familjen Rosell. Bättre att visa på mattan.
Lillasyster Felicia har samma fallenhet för brottning som storebror. Hon vann ungdoms-SM redan förra året, trots att hon var ett år för ung.
– Det är kul med tävlingar och alla nya kompisar, säger hon.
Nu tänker syskonen ta licens i styrkelyft också. Den träningen kommer liksom på köpet för en brottare och resultaten låter inte vänta på sig.
– Adrian har faktiskt tagit alla de svenska rekorden i knäböj, bänkpress och marklyft, säger pappa Andreas. Men det har varit på träning och då räknas det inte officiellt.
Jonathan, yngst i familjen, är också på väg uppåt i resultatlistorna.
Han sneglar på pappa.
– Kom jag tvåa i senaste tävlingen?
Han studsar upp på golvet och visar sitt favoritgrepp ”arm över huvudet”.
– Det har jag kört mycket. Det funkar bra, motståndaren åker ner ganska enkelt.
Han visar på syrran.
Träningstiden närmar sig och familjen värmer upp med thaiboxning. Handskar och rejäla benskydd knyts på plats.
– Linda och jag har tränat mycket själva så vi vet vad som krävs, säger Andreas. Vi sätter ingen som helst press på barnen, det ska alltid få göra som de själva vill.
Att banta för att kunna ställa upp i en särskild viktklass är till exempel inte aktuellt.
– Absolut inte. Ungdomar ska äta precis så mycket som de behöver. Hellre gå upp en klass än att banta ner sig.
Adrian, Felicia och Jonathan byter handskarna mot brottartrikåer. De mjukar upp med lite handstående kullerbyttor och är redo.
Felicia visar ett så kallat dubbelbensdyk. Hon greppar storebror om benen och kastar honom i mattan så att det dånar i lokalen.
Adrian rör inte en min. Han är fokuserad. Träning är träning och målet för brottarkarriären är utstakat.
– OS, säger han. Det är det största i världen. Jag ska dit, och det kommer att krävas mycket och hård träning.