Vi sätter oss på muren utanför domkyrkan i centrala Linköping. Tove Falkenteg, som har det långsiktiga målet att ta sig till OS, är märkbart besviken när hon kisande mot solen berättar om vårens träningsupplägg som blivit förstört på grund av corona.
– Vi har inte haft några riktiga brottningsträningar utan jag har fått köra två pass per dag på gymmet. Jag har försökt att anpassa det så att jag kör snabbhet, styrka och explosivitet... men det har inte varit så kul, säger hon med en suck.
Brottningen är en kontaktsport och Falkenteg har förståelse för att träningar och tävlingar blivit inställda. Ändå har det varit tungt att se när fotbollen och andra sporter dragit i gång.
– Min syster spelar fotboll och har matcher varje helg. I vanliga fall brukar jag också vara i väg på tävlingar då. Men vi är jättenära varandra under träningspassen och tävlingarna i brottningen och jag tycker inte det är något fel i att vi inte har fått köra. Jag har förståelse för situationen, säger hon.
Hur har det påverkat din satsning?
– Jag var mitt inne i en tävlingsperiod och satsade på de sista tävlingarna i ungdomsklassen. Sen bara blev det ingenting. Jag har blivit nedstämd av att inte ha min vardag längre, säger Falkenteg och sänker sin blick.
Dock har inte coronavirusets spridning försämrat Linköpingsbrottarens inställning. OS har hon dock fortsatt i sikte. Det första året på gymnasiet gick hon på Fria läroverken med idrottsinriktning, men snart fortsätter satsningen i Helsingborg på brottargymnasiet.
– Det känns kul, nytt och lite nervöst. Jag har tränat med killar sedan jag var runt sex år och nu ska jag till en klubb där det bara är tjejer, berättar 16-åringen spänt.
Dock finns det en mörk baksida av ta klivet från ungdom till junior. Som i de flesta kampsporter tävlar du i olika viktklasser och när du blir äldre börjar många laborera med dieter och bantningsmetoder. Målet är att gå ner i vikt till invägningen och sedan väga så mycket som möjligt vid själva tävlingstillfället.
– Vissa har börjat banta redan i unga åldrar men jag har haft väldigt strikta tränare och föräldrar och har inte laborerat med vikten. Men nu sista året i ungdom har jag börjat banta. Om man jämför med andra är det inte så mycket utan kanske ett eller två kilo, säger Falkenteg och fortsätter:
– För mig har det dock mest varit positivt. I min ålder är det tabu att prata om vikten, men jag väger ju det jag väger och bryr mig inte så mycket om det på grund av brottningen.
Dock poängterar hon att det kan vara en stressande och pressande faktor att veta att många som går i en speciell viktklass väger mycket mer.
– Det är lite tråkigt att det är så och jag vet inte riktigt hur man ska få bort det. Brottningen vill ju få bort den grova bantningen men så länge alla gör det kommer det fortsätta som det är nu. Det är tråkigt att det har blivit så, säger Falkenteg.
Olika individer klarar dock viktpressen på olika sätt och hon lyfter fram vikten av att prata om problematiken som finns inom sporten just nu.
– Jag vet folk i min ålder som har bantat sen de var små och har drabbats av ätstörningar. Det är för att det är en sådan hets kring vikten. Det är ju ingen som säger att någon är för stor, men man håller ju koll på sin viktkurva, avslutar hon.