Juletid, galatid och en tid som försvinner in i en inflationsdränkt dimma.
Det röstas, prisas, hyllas och summeras i varenda sportslig vrå på årets upploppsraka men det är lätt att tröttna innan målsnöret skär överkroppen.
Hade inte bossen skickat ett mail och önskat en Bragdguldskrönika hade inte priset berört djupare än en snabb scrollning i nyhetsflödet.
I år heller.
Det är för mycket utmärkelser. Det är för många kandidater.
Det landar i en spretig massa där alla är lika bra och alla har varit lika duktiga.
Det hinner passera så många nya laddade ögonblick på vägen att det du kände när Hanna Öberg dundrade fram i skidspåren i Sydkorea och rätt in i folkhjärtat känns passé.
Den överväldigande känslan när ArmandDuplantis flög till månen och tillbaka på sin höjdhoppsstav ebbas ut.
– Men var inte det under Finnkampen?
– Ola Toivonen sänkte Frankrike från halva planen i VM va?
– Frida Hansdotter: Vad var det hon mäktade med, igen?
Vi har ett framgångstöcken där min vinnare inte alls behöver vara din, med största säkerhet är det inte så.
Drar vi igång en diskussion nu om vad som är en bragd kanske vi kan enas lagom till påsk.
Hanna Öberg stod i alla fall för årets största insats enligt juryn, stort grattis, men att det skulle innebära en evig plats på sportslig piedestal i sport-Sverige är en nidbild.
Bragdguldet vill gärna vara större än vad det är.
Vill gärna framstå som något som berör alla med ett uns idrottsintresse när det i själva verket har samlat på sig svårstädat damm som inte gör priset särskilt glimrande.
Testa dig själv och plocka fram fem vinnare på 2000-talet för att se hur starkt det här berör dig.
Hur hårt de framstående prestationerna etsat sig fast.
När något slutar att beröra blir det en axelryckning men vi slapp i alla fall plumpa frågor om Hanna Öberg kan twerka.
Tack och lov.