KFUM Linköpings efterlängtade gala i klassiska källarlokalen i Sporthallen är just avklarad. Av någon anledning ljuder "Storfiskarvalsen" med Thore Skogman i högtalarna. En efter en kommer Örjan Holmströms adepter fram, tackar för idag och säger hejdå.
Bland alla tidningsurklipp längs ena långväggen handlar en av artiklarna om hur en ung Linköpingskille får den stora äran att sekondera Ingemar Johansson i en uppvisningsmatch inför över 4 000 åskådare i Sporthallen en trappa upp.
Örjan ler vid minnet.
– Jag och några andra killar sprang med vatten till ringhörnorna. Plötsligt spände superpromotorn Edvin Ahlqvist ögonen i mig. Jag stelnade till och undrade om jag gjort något fel. "Du grabben", sa han. "Du ska få sekondera Ingo". Han var verkligen trevlig och pratade mycket. Han var lika stor då som Zlatan är nu.
Året var 1961.
John F Kennedy tillträder som USA:s 35:e president, invasionsförsöket i Grisbukten slås ned av Fidel Castros trupper, Berlinmuren mellan öst och väst börjar att byggas och i Sverige råder Ingemar Johansson-feber. 22 november går en blyg kille från Linköping för första gången i boxningslokalen, hälsas välkommen av tränaren Kurt Svensson som har en portfölj i handen och jägarhatt med fjäder i på huvudet.
Sedan dess har boxningen varit en väldigt stor del av Örjan Holmströms liv.
Först tio år som boxare, sedan 52 år som tränare.
62 år.
Tänk vad tiden går.
Trappan ned till källaren har han vandrat så många gånger att det blivit som att komma hem.
– Jag blev fast direkt. Sen blev det mer boxning än fotboll. Jag trodde aldrig att boxningen skulle betyda så mycket som den har gjort. Tänk att jag har tillbringat så många år och timmar i den här lokalen. Det är inte klokt egentligen, säger 76-åringen.
Han har tidigare jämfört sitt jobb med när konstnären målar en tavla. Dels för att även boxning är konst, dels för att båda jobbar från grunden med sina verk. Skillnaden är att tavlan till skillnad från boxaren någon gång blir färdig.
– De som vill underkasta sig träningen som jag erbjuder blir bra. Det vet jag. Disciplin och skolning är det allra viktigaste. I långa loppet slår det alltid talangen. Men det är tuff träning. Jag har tagit idéer från stora boxningsnationer som Kuba och Ryssland. Det värmer i hjärtat när man många år senare träffar någon på stan som tackar för den fostran de fick, säger Örjan Holmström.
Men ärligt talat: hur ofta har du tänkt tanken att lägga av?
– Aldrig.
Aldrig?
– Nej. Det är en livsstil och jag brinner fortfarande. Det är så jäkla kul med både grabbarna och tjejerna. Vi kommer jättebra överens och de set till att jag känner mig ung. Det är trevliga ungdomar och nästan aldrig någon som ballar ur. Det har väl funnits en och annan, men de är väldigt sällsynta. Från början var boxningen en arbetarsport, men genom åren har vi haft med både läkare och ingenjörer.
Han berättar att han från folk i branschen ofta får frågan vad han gör för att få fram så många framgångsrika boxare och även om receptet delvis är hemligt återkommer han till det där med disciplin och skolning.
Men vem är bäst?
Örjan Holmström funderar ett ögonblick innan han svarar.
Men inte länge.
– Inget snack om att Naim (Terbunja) är nummer ett. Det var synd att det blev som det blev under proffsåren i USA. Erduan (Berisha) har ett större register, men Naim var så svårboxad, tuff och hård. Nurbo (Bozan) var också jäkligt bra, men slutade tyvärr för tidigt. Shipra Nilsson och Sanna Neselius inte att förglömma på damsidan.
