Den stiliga kvinnan vid bordet blev rikskänd sedan hon slagit en annan kvinna blodig och besegrat henne.
Och hon ska snart ska slåss igen.
– Puh, det är så mycket. Jag hänger inte med i att det nästan är jul, säger skånskan med ett leende när hon slagit sig ned i den ljusbruna fåtöljen mittemot.
Hon nöjer sig med en kaffe med mjölk, avstår stenugnsbageriets alla frestelser. Sötsaker passar inte in i förberedelserna inför den stora fajten.
Hon har nära till den valda mötesplatsen, här i de allt livfullare kvarteren i Slottsstaden i Malmö.
Det är inte alltid Klara Svensson undgår att bli igenkänd i sin hemstad. Men det är inte så här vi vant oss att se blondinen bakom de bokmalsstora glasögonen.
Den vanligare bilden av "The Swedish Princess" är en helt annan, när hon med blodstänk på de stora handskarna med full kontroll manövrerat ut en elva år äldre motståndare.
Det är inte ofta man fikar med en välsminkad proffsboxare.
– Jag är ganska brudig. Den kontrasten kan vara spännande, när man ser någon i en helt annan skepnad. Men det behöver inte vara de här stereotyperna, liksom. Vi har kommit en bra bit här i landet med alla tjejer som varit innan mig också. Traditionellt var boxare förr sjömän och kåkfarare.
Sedan den här träffen bokades har det hänt en del. Det slits i Klara från alla håll. Alla vill prata med tjejen som utmanar världens främsta damboxare genom tiderna.
28 januari ska hon upp i ringen i Oslo Spektrum, mot Cecilia Braekhus. Den sex år äldre norskan är i det närmaste helgonförklarad efter sina 29 segrar, varav åtta på knock.
Och henne ska du möta.
– Ja. Jag har stor respekt för henne, men det gäller att inte ha för mycket respekt. Det är inte så att hon har fyra armar eller så. Jag har allt att vinna, säger Klara när espressomaskinen fräser ilsket bakom cafédisken.
– Vi har boxat på samma gala i Tyskland någon gång, när hon gått huvudmatchen. Och vi möttes faktiskt som amatörer i Oslo när jag var 17 och hon var topp två i världen. Det var klasskillnad och jag fick spö i finalen.
Nu känner sig Klara mogen inför sin svåraste uppgift hittills.
– Jag har samlat på mig erfarenhet. Jag var ju en helt annan boxare för bara två år sedan. Nu känner jag att jag kommit dit, med kyla och rytm. Det tar sin tid. Jag har bytt fystränare, gått upp en viktklass och vi har hittat en struktur som fungerar. Att få bekräftelse på det ger en boost för motivationen.
De möttes igen nyligen, på presskonferensen i Oslo inför matchen. Öga mot öga inför kamerorna, utan att sänka blicken. En första mental kraftmätning.
Klara självsminkad i elegant kostym, beige kappa med samma tjocka pälskrage glammigt över axlarna och högklackat.
– Jag är ju lite längre, men det skadar ju inte att jag känns ännu längre, berättar hon om det uppklädda mötet i Norge.
– Att vara oartig mot norrmännen vore att skjuta sig i foten. Då är jag hellre otrevlig i ringen.
Det var något helt annat kring mötet mot Mikaela Laurén med lömska blickar, myggspray, tejpning och påhopp.
– Jag blev en legosoldat i det här att sälja svensk proffsboxning och den hatmatch som det var. Det som är skönt är att jag aldrig har förställt mig, aldrig spelat någon annan. Jag är den jag är. Det här psykologiska spelet har mest effekt om det är i stunden, inte om det planerats. Jag höll låg profil och fick bita mig i knogen för att inte säga för mycket.
Proffsboxningen är ständigt ifrågasatt, inte minst den kvinnliga.
– Det är en konstform som är svår att förklara. Det är ärligt, man har respekt för varandra och kramas efteråt. Jag kan förstå om man slår på en tv-kanal och ser två som slåss och siktar mot huvudet, jag förstår om det ser lite neandertalare ut. Det handlar mycket om ansvar och medvetenhet om kroppen. Man ska må bra. Det är jag väldigt noggrann med. Det är lätt att peka på skadestatistiken, men det är intressantare att se hur mycket sporten ger tillbaka till samhället.
Hur reagerade du på Frida Wallbergs otäcka huvudskada?
– Hon är äldre och en jag självfallet sett upp till som förebild i landslaget innan jag kom med. Verkligen en fantastisk boxare. Jag kom ihåg att jag hade match dagen efter och fick ett sms om att hon åkt ambulans till sjukhuset. Det var hemskt och det är något som kan ske, tyvärr. Det är viktigt att vi fokuserar på säkerhetsfrågorna.
– Det är en väldigt våldsam sport, så är det ju. Det finns något primitivt och äkta som är lockande. Det är något som förändras när man är där uppe. Det är som livet står på sin spets. En otrolig utmaning. Man får lära känna sig själv. Det ger något tillbaka. Det är därför jag rekommenderat sporten till många unga människor.
Klara brinner för ungdomsfrågor. Sedan hon flyttat hem från Hamburg och Köpenhamn blev det tid att vara mentor för en 17-årig Malmötjej som vill bli polis.
– Det är jätteinspirerande. Vi är vuxenkompisar med mycket utbyte av varandra genom facebook och vi träffas två gånger i månaden, berättar hon när det strömmar in allt fler kafégäster och serviserna skramlar.
För att stötta Musikhjälpens insamling auktionerade hon nyligen ut ett träningspass med lunch.
– Det gav drygt 8 000 kronor. Det kändes bra, men det är konstigt att det finns folk som betalar så mycket.
Fina pengar till bröstcancerfonden gav även hennes svettiga boxarskor från Laurénmatchen.
När det smäller i Norge står inte mindre än fem mästarbälten på spel från organisationerna WBA, WBC, WBO, IBF och IBO.
Det ryktas att Braekhus får fem miljoner kronor för matchen. Och du?
– Är det så mycket? Jag pratar inte om hur mycket jag tjänar, men jag kan säga att det är min ekonomiskt bästa match hittills.
Det är bara fem veckor kvar. Under den noggrannt planerade tiden ska allt komma på plats inför den ultimata utmaningen.
Uthålligheten ska vara på topp, samtidigt som det måste blixtra i explosivitet och tempo. Hårt arbete är enda vägen. Därför far hon över Öresundsbron fem–sex gånger i veckan för att boxträna för amerikanen Joey Gamache på gymmet i Köpenhamn.
– Jag känner mig trygg. Finns det en stadig grund i planeringen med det team man jobbar är det lättare att slappna av och fokusera vecka för vecka i träningen. Jag är bra på att koppla av mellan passen.
Men den här julen hinner hon inte sjunga i Annakören hemma i Höllvikens kyrka. Möjligen gå på julotta.
Det har varit lite ovant att komma upp i den nya viktklassen, 66,7 kilo. Hon har gått upp två–tre kilo i muskler, men slipper banta ner till matchvikt.
– Det handlar om att äta rätt saker. Inget socker, mycket kyckling och fisk, inte rött kött som är tungt att smälta. Det känns bra att bara kunna fylla på, fylla på. Det är inte så att jag skippar en massa saker. Trots att jag tränar så mycket har jag inte så jättestor aptit. Jag befinner mig i någon slags fokus.
Klara tror inte att den här matchen behöver vara något vägskäl för henne. Hon tänker fortsätta.
När hon väl ska göra något annat har hon flera spår att välja på. Journalistbanan har hon positiva erfarenheter från sedan direktsändningarna i tv. Hon har lätt att uttrycka sig och har studerat kreativt skrivande. Samtidigt finns ett stort intresse för kosmetika och parfym.
– Jag utvecklade mitt doftsinne när jag jobbade i branschen. När jag kommer till gymmet kan jag känna dofter; ahh, en Paris, Paris Hilton, sex år gammal.
Hur skulle din egen parfym lukta?
– Inte sportigt fräsch i alla fall. Det ska vara en doft som har ett eget liv, en kryddig levande doft. Det ska kännas att jag varit i lokalen. De flesta har sandelträ, sedan blir det väldigt mycket kemi när det kommer till detaljerna, svarar hon.
Utanför glittrar Slottsstaden jul i Malmöskymningen. Klara Svensson skjuter upp pälskragen och drar sig hemåt inför kvällens väntande fyspass.