Men hon har varit verksam inom en helt annan bransch. Hon är utbildad undersköterska och har jobbat på såväl ögonoperation som ortopeden. Fast eftersom intresset för hästar fanns där och hon hade hästar hemma blev det med tiden för mycket för henne när hon också skulle ta hand om familjen.
– Det funkade bara inte. Jag gick in i väggen. 2003 startade vi ridskolan här och det är bara så himla roligt att se alla barnen, all glädje. Helt underbart! Hela tiden träffar man folk som har samma intresse. Alla är glada och positiva. Hela miljön är så positiv att det blir kul att mocka också. Nästan som meditation.
Maria började rida redan som liten i Vadstena där hon växte upp. Hästintresset fanns redan i släkten. Hennes farfar var kavallerist och pappa Ulf red också, även om han inte tävlade.
– Som 12-åring fick jag en egen ponny. En oinriden tvååring. Det var tufft.
Men hon lärde sig. Precis som hon gjorde av ridinstruktörerna Hilding Westergren i Motala och senare Sissi Lilja i Mjölby. Hon började tävla också. Både i hoppning och dressyr. Det vittnar alla plaketterna på en stallvägg i Korsbäck om. Marias yngsta dotter Tindra, 10, har räknat dem. 204 stycken. De flesta från dressyr där hon tävlade för Folkungabygden och Linköpings ryttarsällskap.
– Men jag var nog inte mer än tio när jag körde runt med häst och vagn och guidade turister i Vadstena, berättar Maria med ett skratt.
Mellan 80 och 100 elever kommer och rider på Korsbäck varje vecka. Barn. Men ibland har Maria som gått stallchefsutbildning på Flyinge i Skåne även kurser för äldre. I sommar ska hon anordna en sådan. Vad Korsbäck har som kanske inte så många andra ridskolor har är att man här kan hyra söndagshäst.
– Då får barnen hyra hästen en söndag och sköta om den som sin egen. De får lära sig att ta ansvar. Några binder upp sig för flera söndagar.
På Korsbäck finns ponnyer av flera slag. De yngsta eleverna får börja på de minsta hästarna, Shetlandsponnyer (shettisar) av vilka det finns ett tiotal på ridskolan.
– Det är inte så lätt att få tag på bra ridshettisar, många av dem kan ingenting. Det är för att ingen ställer några krav på dem, de går ju ofta bara som sällskapsdjur.
Hur ser sommarplanerna ut?
– Vi ska byta elrep i alla hagar, måla om alla boxar, det gör vi varje år. Stallgolvet ska gjutas om och ett lösdriftshus ska byggas. Sen blir det också en resa till Falsterbo och de stora tävlingarna där i början av juli.
Och så ska man ha fyra ridläger, kunde hon ha lagt till.
Vad är det hos hästen som tilltalar dig så?
– Allt. Utseende, utbildning, avel. Det är en livsstil.
Du har två döttrar, Amanda 16, och Tindra, 10, som rider (och en son Tim, 14). Vad hoppas du för dem?
– Att det ska gå bra för dem och närmast att Amanda kan hitta en fin och bra storhäst.
Amanda har kommit långt i dressyr och fick bland annat pris som årets dressyrryttare, ponny, på Östergötlands ridsportgala i januari. Men framgång kostar på i resande och planering. Många tävlingar blir det.
– Senast förra helgen var vi i Karlstad och tävlade. Kul, man hjälps åt och blir som ett team. Det känns värdefullt att få vara med barnen, göra saker tillsammans. Sen träffar man och lär känna mycket folk.
Vad gör du om tio år?
– Då föder jag upp fina svenska ridponnisar och då vill jag ha en egen gård. Det här är ju pappas.
Vi går runt och tittar på Korsbäck. Stallet. Hagarna. I en går stoet Louisiana med ett litet veckogammalt stoföl. Fölet har ännu så länge inget namn. Det ska det bli tävling om.
Ryktbart föreslår Tennessee.