Tolvåriga Malin Petersson och elvaåriga hästen Safari förbereder sig i stallet för sin första Hubertusjakt tillsammans.
Safari, som är en korsning mellan en arab och en new forest, sniffar fundersamt på Correnfotografens kamera medan han låter sig borstas av sin ryttarinna, tillika ägare.
-- Man måste borsta noga så att det inte blir skavsår av sadeln, förklarar Malin.
Det regnar ute och höstvindarna ilar sig in genom ridbyxor och ridjackor.
Men det bekymrar inte deltagarna i söndagens Hubertusjakt vid Stall Svansäter. Tretton ekipage sammanlagt, ungefär hälften tillresta utifrån, vänder stallbacken ryggen (baken) och skrittar i lugnt tempo bort mot skogsbrynet.
En knapp timma senare är det rast. Vid Landskarlstorget, mitt i skogarna norr om Borensberg, bjuder hjälpsamma föräldrar på glögg och pepparkakor.
Svettiga hästar vittnar om att den lunga skritten bara pågick så länge som vi i publiken kunde se dem.
-- Han är så stark, pustar Malin och klappar Safari. Han vill dra iväg och gå först, men det går ju inte.
Nej, det går inte. I en Hubertusjakt får man snällt inrätta sig på sin plats i ledet och hålla sig efter Mastern. Det är nämligen Mastern, för dagen Malin Ragnehed och Miss Stina Girl, som bestämmer tempot. En ansvarsfylld uppgift eftersom alla ska hinna med, såväl små hästar som stora och långbenta.
Ytterligare en timma senare är raden av hästar tillbaka vid stallet igen. Den gemytliga ritten i lag genom skogen är över. Kvar är upploppet. Jakten på rävsvansen.
Långt borta, i slutet av ett vidsträckt fält hänger den och vajar smått retfullt på en orangefärgad pinne.
Hälften av gänget viker av och skrittar lugnt i paddocken intill. De sju övriga ställer upp sig och avvaktar start.
På era platser...
Fjorton par hovar dundrar iväg i rasande fart. Rundar en pinne och viker av mot målet.
Dramatiskt.
Lina Gillman och Bonjec är först och snuddar vid svansen så att den faller till marken. Sofie Lundberg och Cappuccino kom längre bak i klungan men galopperade lagom fort för att hinna stanna, plocka upp svansen -- och vinna jakten.
Malin Petersson och Safari gav upp jakten tidigt.
-- Jag försökte inte ens, säger Malin. Det var en häst mellan oss och svansen så det var ingen idé.
-- Dessutom tappade jag ena stigbygeln. Jag fick stå upp med ett ben och klämma fast med det andra knät. Visserligen har jag tränat på balansen men det var svårt ändå.
Men Malin var nöjd i alla fall. Liksom Safari.
Han hade gjort ett bra jobb och fick den bästa belöning en häst kan få.
Klappar och smek -- och så lite hö.