Mensstörningar är vanliga bland löpartjejer, framför allt de som springer långdistans.
Marie Granberg är inget undantag. Under nästan tio år kom och gick hennes mens. Ett par kilo upp eller ner i vikt avgjorde om hon fick mens eller inte. Tillräckligt mycket vägde hon bara när hon var tvungen att minska träningsdosen på grund av skada.
Var fjärde kvinnlig tävlingslöpare har mensstörningar, enligt en svensk forskningsrapport från slutet av 1990-talet. Marie Granberg, som själv varit med i flera studier, tror att ännu fler har problem.
-- Det är säkert två av fyra.
Redan på hennes tid var problemen stora och hennes känsla är att de har ökat. Bland annat för att dagens elitlöpare rekryteras annorlunda.
Förr började de flesta tävlingsspringa för att de märkte att de hade talang. I dag rekryteras många från långloppen.
-- Många börjar med långlöpning för att gå ner i vikt, och sedan kanske de börjar att tävla och då har man som löpare redan börjat strula med vikten.
Vi träffar Marie Granberg i Gånghester, ett litet samhälle utanför Borås. Hennes man Kent kommer från trakten och ett elljusspår ligger ett stenkast från deras villa.
Närheten till naturen och släkt var viktigt när de valde bostadsort. Deras sexårige son Simon har Downs syndrom och därför är behovet av att ha släktingar nära extra stort.
Maries föräldrar och syskon bor kvar i Linköping, så hon har inte släppt kontakten med staden där hennes framgångsrika idrottskarriär började.
I tonåren höll Marie på med ridning i Valla, men 1983 började hon med löpning på allvar. Hon gick med i Linköpings GIF.
-- Jag började träna hårdare och mer, och gick ner i vikt successivt.
Det var då problemen med mensen kom. I och för sig hade den aldrig varit riktigt regelbunden, men nu försvann den ofta helt.
Hon kontaktade en läkare.
-- Han sa att det var på grund av träningen och att jag troligtvis vägde för lite för att få igång den, jag hade för lite underhudsfett och på så sätt sparar kroppen sig.
Marie fick besked att det inte var något farligt, men att risken för benskörhet ökade och rekommenderades att äta D-vitamin och kalcium.
-- Många jag tävlade mot hade både en och flera stressfrakturer under sin elitidrottssatsning, men det har jag aldrig haft.
Hon fick andra skador i stället. Ett av hennes ben är längre än det andra och det har inneburit knäproblem, även fotsenorna har krånglat och hon drabbades även av astma, framkallad av ansträngning. Bland mycket annat.
Skadeuppehållen förde en bra sak med sig. Mensen kom tillbaka och det lugnade henne när hon någon gång funderade över risken att inte kunna få barn i framtiden. Tankarna kom inte ofta och att gå upp de två kilo som behövdes för att få mens var inte aktuellt.
-- Nej, inte då, Det var den tiden, det var tävling och man satsade. Det fick vara den tiden. Man fick ta det med barn senare.
Dessutom sa läkarna att det troligtvis inte skulle bli några problem och signaler från andra löpare lugnade. Som när flerfaldige världs-mästarinnan Ingrid Kristiansen, som inte hade haft mens på flera år, blev gravid.
Det ordnar sig för mig med, tänkte Marie. Och det gjorde det. Mensen kom tillbaka helt 1994 när hon slutade tävla och därmed tränade mindre. Ett år senare var hon med barn. I dag är hon mamma till Simon och Sofia.
Så både i efterhand och under tiden hon tävlade såg hon fördelar med att mensen försvann.
-- Det var väldigt bekvämt och gjorde mig väldigt jämn som löpare.
Att tävla när hon hade mens var absolut inget hon ville. Hon mådde ofta dåligt och kände sig tung. Samtidigt poängterar Marie att elitidrottare tar stora risker när de hårdsatsar. Framför allt ser hon risker bland de yngre.
Själv ingick hon i flera forskningsgrupper, så hon röntgades, mättes och lämnade blodprover regelbundet. Hon hade bra täthet i benen, bra blodvärden och låg inom viktgränserna.
-- Men jag har sett många löpare komma och gå på grund av ätstörningar. Och där tar varken klubbarna eller läkarna kring de här personerna sitt ansvar.
Problem med mensen är ett första tecken på att kroppen inte får tillräckligt med näring. Som idrottare är det svårt att själv sätta stopp.
-- Man är så inne i sin lätthet då. Och ett kilo till, och ett kilo till och det går lättare och lättare, helst i terrängsammanhang. Sedan har man kanske svårt att äta tillräckligt för den mängd träning man bedriver.
Dessutom kan du springa på lättheten, och stresshormonerna som bildas gör många gånger att du inte känner tillräckligt stor hungerkänsla, och sedan dröjer det inte så länge innan du har bränt ut allt i kroppen.
Marie Granberg tror att många fastnar i en sorts kontroll där man inte unnar sig det lilla extra, knappt har ett socialt liv. Hennes egen räddning kan ha varit att hon älskar mat. Hon tillät sig att äta gott och under skadeperioderna festade hon också.
-- Det kan ha att göra med att man har jobbat heltid och har haft annat bredvid löpningen hela tiden.
Men hon erkänner att hon borde ätit mer under sin karriär. Ett problem som ibland finns kvar än i dag. Har hon fullt upp, äter hon mindre.
Och fullt upp hade hon när hon elitsatsade. På morgonen sprang hon före jobbet och efter jobbet blev det direkt till träningen och sedan var hon inte hemma förrän efter tio på kvällen. Maten på morgon och kväll bestod ofta av mackor.
-- Det är bäddat för att få mat i underkant. Upplägget är inte riktigt bra egentligen.
För två år sedan försökte hon sig på en comeback på löparbanorna. Men det funkade inte. Tiden räckte inte till. Varken till målinriktad träning eller till tävlingar på helgerna. Dessutom blev hon lätt sjuk, med barn omkring sig kom bacillerna närmare.
-- Nu försöker jag träna då det finns tid, till husbehov.
Alltså fyra, fem träningar och högst sex, sju mil per vecka. När hon tränade som mest sprang hon dubbelt så långt. Bland annat springer hon till jobbet, sju kilometer, ett par dagar i veckan.
Att lägga av med löpningen helt är inget alternativ. För ett år sedan försökte hon. Det slutade på sjukhuset, magen slog bakut och Marie drabbades av akut förstoppning.
-- Jag var dålig i tre dagar, sedan började jag springa och blev bra igen.
Marie har en rad guld- och silvermedaljer från svenska mästerskap och har representerat Sverige vid ett flertal landskamper. Men medaljerna ligger i en låda, kanske på vinden.
Marie värdesätter sina tider mer. De håller än i dag. Dagens segertider är många gånger inte bättre än de tider Marie ibland bara kom femma på.
Att hon varit så bra gör att hon ogärna tävlar utan att kunna vinna. Då springer hon hellre i skogen. Men ett mål har hon kvar.
-- Jag har sagt att jag ska springa en mara innan jag blir pensionär.
Men hon verkar inte så lockad. En halvmara är det längsta hon har sprungit. Det var hemskt.