Tiden går fort, men ni kanske minns de röda och de blå tillsammans i Motalas då nya idrottsrondell. Jag sammanförde IFK Motalas bandylag och Solfjäderstadens innebandylag efter var sin kvalseger och de fick sjunga sina kampsånger för varandra. Det kändes som att framgång födde framgång i Motala då och där det gick att se hur många paralleller som helst mellan lagen.
De är två och ett halvt år sedan dubbelsegern och som vi nu vet blev det ingen riktig fortsättning på likheterna. För IFK bar det vidare uppåt med etablering i elitserien och även slutspel, men för Solfjädern blev det grus i maskineriet med soppatorsk i ettan och ras tillbaka ned i distriktsserien.
Det bästa med en formsvacka är dock att den garanterat alltid tar slut om man jobbar på och tar nya tag och min tanke på måndagen, när jag mötte både de blå och röda igen på var sin träningsstart efter semestern, var att nu finns det paralleller att se igen.
IFK har en kvartsfinalplats att se tillbaka på och Solfjädern en serieseger. IFK kör på med Mattias Sjöholm som tränare och Solfjädern med Emil Stille. Båda lagen har stommen spelare kvar och båda har dessutom förstärkt trupp och lag.
Det stavas kontinuitet på sportspråk och det är det som gör att jag tror på framgång för både blå och röda i vinter.
IFK ska spela World cup i höst, bara det ger ju sköna flashbacks om att Motalabandyn är att räkna med. Ett tänkbart kvartsfinallag och det är nästan så man får nypa sig i armen och tro att vi är tillbaka på 90-talet. Sedan oroar det rejält med bröderna Spångbergs huvudproblem, men det är bara att hoppas på en bra lösning på problemen. För grabbarnas del i första hand, men också för IFK:s skull.
