Majsolen värmer skönt utanför Vasahallen i Linköping. Sommaren närmar sig och inomhusidrotterna håller som bäst på att avsluta sina säsonger. Samma sak gäller KFUM Linköpings 16-åriga basketkillar, P99.
Men för dem är det extra speciellt. De har nyligen vunnit serien i stor stil, och tagit sig långt i olika cuper, men nu ska laget splittras. Gymnasiet hägrar. Flera av killarna lämnar Linköping. Ett par stycken checkar in på basketgymnasiet i Norrköping till hösten.
Anton Lindgren är en av dem.
– Vi har spelat ihop i fem–sex år så visst känns det lite tråkigt, men samtidigt vet man ju att det är så här i vår ålder. Jag försöker se det som en möjlighet att utvecklas i stället, säger han.
Rama Nofodji planerar att stanna i Linköping. Han har sökt internationell linje på gymnasiet och längtar efter att basketkarriären ska ta honom ut i världen om ett par år.
Vi sitter på läktaren och pratar bort en stund av träningstiden. Nedanför springer kamraterna intervaller över golvet, framlänges och baklänges. Sedan styr tränarna Cuong Ly och Joni Janzi om till en övning som kallas ”11-manna”. Tre spelare anfaller och två försvarar. Spelet böljar fram och tillbaka. Killarna lär sig hitta varandra, titta upp och utnyttja övertaget i offensiven.
Efter förra säsongen tappade laget sina två coacher. Joni Janzi blev ombedd att ta över och han fick med sig Cuong Ly.
– Basketen hjälpte mig mycket under min uppväxt och jag kände att jag ville ge tillbaka till sporten, säger Cuong.
Den nya tränarduon beslöt att laget skulle ha ett tydligt mål att sikta mot. Och inte vilket mål som helst; man skulle vinna samtliga matcher i serien.
– Det var väl inte helt rimligt egentligen, men vi trodde stenhårt på att ett gemensamt mål skulle vara nyttigt och dessutom blir det lättare att pusha killarna att träna hårt när de vet varför, säger Cuong.
Serien drog i gång i höstas och laget vann match efter match. Till slut hade de gått segrande ur hela 16 drabbningar och endast två återstod. Då väntade Eskilstuna.
– Vi spelade bedrövligt, säger Anton. Dessutom saknade vi Rama som var borta och spelade med 00:orna.
Så hur kändes det att förlora?
– Jag fick veta via sms att killarna fått stryk och jag trodde att de skojade först, säger Rama. Samtidigt var det nog bra, vi blev mer taggade att vinna igen efter förlusten.
Cuong Ly håller med.
– Killarna svävade som på små moln efter alla vinster och behövde nog få ner fötterna på jorden igen. Det var bara nyttigt, även om det innebar att vi inte nådde vårt mål.
Men det var nära att ni lyckades, trots att du ansåg att målet var orimligt innan säsongen. Hur?
– Vi höjde nivån på träningen och körde tuffare. Men framför allt beror framgången på att alla killarna i laget gick med på att vinna alla matcher. Alla trodde på samma sak.
För egen del ser Cuong säsongen som en lärorik coachdebut.
Han har utvecklat sina ledaregenskaper och känner sig nöjd med att lämna laget.
– Jag vågade knappt blåsa i visselpipan från början, jag var rädd att jag inte hade auktoriteten. Men de kom när jag visslade och de lyssnade faktiskt och nu är jag van i rollen. Jag ser varje individ på planen och hjälper gärna killarna även efter träningen. Vi pratar mycket i omklädningsrummet om tillskott och styrketräning. Jag har ju själv varit i deras ålder och minns hur det var att vilja ha svar på alla frågor.
Du lämnar laget och Joni åker hem till USA. Hur är känslan?
– Förhoppningsvis har vi satt spår i killarna och gett dem något som de kan ha nytta av, både på och utanför planen.
anna.linden@corren.se