Sönderdunkad korg när IFK mötte Solna.
– Jag njöt verkligen av min tid i Linköping! Entusiasmen för IFK Basket var helt otrolig och jag minns att det var väldigt många som ville se våra matcher i Sporthallen. Jag levde ett mycket bekvämt liv i Linköping och blev verkligen accepterad av invånarna, säger Ken när vi får kontakt med honom i hemmet i New Rochelle, USA, dit han återvände från Sverige 1997.
Ken Washington spelade i IFK under fem år på 80-talet och bidrog starkt med sitt förnämliga guardspel till den basketfeber som rådde i Linköping under de åren. Washington rankades under några år som en av elitseriens bästa spelare och blev stor publikfavorit i Sporthallen. Efter tiden i IFK flyttade han 1987 till Luleå där han spelade för Plannja och även jobbade som tränare innan han och frun Susanne, som han träffade i Luleå, återvände till USA.
– I dag är jag 67 år, är pensionär och älskar livet. I fjol opererade jag in två nya höftleder, så nu känner jag mig nästan som en ny människa, helt otroligt.
Har du fortfarande kontakt med några spelare eller ledare från tiden i IFK och Linköping?
– Jag har kontakt med flera genom Facebook. Och i arbetet med min memoarbok har jag kontaktat flera av dem för att få inspel till min bok, som Magnus Norrbom, Roger Arnroth, Lasse Andersson, Jörgen Sellin, Kris Grundberg, Fredrik Lindström, Roger Ekström och Anders Sigland.
När jag sitter och bläddrar i arkivet från din tid i IFK hittar vi bilder från den uppmärksammade toppmatchen i Sporthallen mot Solna den 2 november 1983, där plankan bakom den ena korgen dunkades sönder av Reggie Hannah under uppvärmningen, och där du så småningom förde IFK till seger genom att göra hela 41 poäng. En match som etsat sig fast i minnet på många idrottsälskare i Linköping. Hur minns du den?
– Jag minns tydligt den kvällen. Matchen blev försenad och jag fruktade att den skulle skjutas upp. Några mycket händiga personer på Sporthallen var dock fast beslutna att reparera korgen. När vi fick klartecken för att spela igen, adrenalinet i mig rasade! Jag har alltid velat göra mitt bästa på planen och underhålla fansen som betalade för att se mig spela. Om det var någon som såg mig spela för första gången, då var det min skyldighet att ge han eller henne något att komma ihåg, det var så jag tänkte.
Under tiden i Sverige blev Ken svensk medborgare och varje sommar återvänder familjen till Luleå och bor hos Susannes föräldrar.
– Jag är verkligen stolt över mitt svenska pass, säger Ken.
Paret har också en dotter, Kehli, som varit framgångsrik i softball där hon spelade som proffs i Nederländerna under fem år och även representerade det svenska landslaget.
Ken Washington under en match för IFK Linköping mot Plannja i Sporthallen 1985.
Inledningsvis nämnde vi att Ken Washington blivit författare på äldre dagar. En memoarbok, “Kentomania - A Black Basketball Virtuoso in Communist Poland" - är nyligen utgiven på Amazon Books. Boken handlar till stor del om Washingtons tid som proffsspelare i Polen, innan han kom till Linköping och IFK.
– Jag insåg inte förrän senare i mitt liv att min proffstid i Polen var en historisk händelse. Jag var den första amerikanen, svarta amerikanen som spelade professionell basket bakom "järnridån".
– Och när jag blev uppmanad av en polsk journalist att skriva min berättelse, ja då började jag processen med att titta igenom gamla artiklar och en polsk vän hjälpte mig att översätta. Boken handlar om min basketresa, från ungdomsbasketen i USA till slutet av karriären, och det finns även ett avsnitt som sammanfattar min tid i Linköping.
Hur var tiden som proffs i Polen? Du va en stor idol för många i Linköping, men om jag förstått saken rätt, ännu större i Polen.
– Jo, i Linköping var jag väl en regional "kändis", i Polen var jag en nationell kändis och folket i Lublin tog också emot mig med öppna armar. Vart jag än kom i Polen så kände de till mig och det var fullsatta arenor för att se mig spela. Folket såg inte min färg, de såg min passion för att spela basket och värdet av underhållning i en svår tid i Polen. I Polen var det svårt att gå ut på stan utan att det blev en scen, i Linköping kunde jag äta på McDonald´s utan problem, någon stirrade, men mer var det inte.
Till sist. Vi känner honom som Ken Washington, men egentligen heter han Kent Washington.
– När jag var i Polen så fick jag skriva så många autografer och då tog jag bort "t" i mitt namn för att kunna skriva snabbare. Då blev det Ken.