Ger du amerikanerna ett rejält tidsspann att jobba fram en dokumentär kan de inte misslyckas.
Öppnar du dessutom upp omklädningsrummet för fri tillgång att punktmarkera planetens mest uppmärksammade (och bästa) lag, lämnar materialet att ligga och gotta till sig i sådär 20 år och kryddar det med nya intima intervjuer så har du The Last Dance.
Så långt ifrån Tony Irving och Ann Wilsons poängspadar man kan komma.
En perfekt tia.
Vi behöver inte diskutera var vi ska placera resultatet, hur högt upp i genren dokumentären hamnar.
The Last Dance – coachen Phil Jacksons arbetsnamn på superlagets sista säsong tillsammans – slår ut allt, och det ska den göra också med tanke på vad Michael Jordan var då, vad han är nu och vad Chicago Bulls åstadkom.
Sex NBA-titlar på åtta år. Sex gånger stod det Michael Jordans namn ingraverat på finalseriens MVP-pokal.
Karaktärerna, intrigerna och sista sekunden-skotten.
En lömsk preparerad pizza som tvingade Jordan att spela magsjuk i den ovissa slutspelsserien mot Utah Jazz 1997.
Mordet på pappan. Golfrundorna där 100 000 dollar-betten svingades lika intensivt som bollarna från tee.
Det här manuset skriver sig självt.
Allt är uppskruvat på maxvolym men blir aldrig skrikigt eller för högt.
Produktionen är så amerikansk så det dryper – men faller inte utanför ramen och blir aldrig kladdig.
10 000 inspelningstimmar har skalats ned till vad som går att ta del av på Netflix och ESPN.
Allting knöts ihop i början av veckan med de två sista avsnitten, men frestelsen att vänta en vecka mellan släppen blev för stark.
Sista dansens andra varv började rulla tidigt och medan dokumentären flänger och far på tidsaxeln under eran när Bulls bygger upp sin dynasti, är det omöjligt att inte rygga tillbaka av kraften som förmedlas.
De personliga djupdykningarna med spelarna, coacherna och personerna som följde laget nära drar ned tempot, men andningshålen ger ett djup till berättelsen som sätter en unik människa och en ännu mer unik idrottare i centrum.
Michael Jordans popularitet markeras tidigt och kan bara jämföras med Muhammad Ali och Babe Ruth, menar Washington Posts Michael Wilbon.
Det flygande underbarnet från North Carolina ändrade basketsporten och förvandlade Chicago Bulls från ett mediokert lag till att dominera världens bästa liga, men fenomenet Michael Jordan nådde så mycket längre än så.
Medlen: en sällsynt talang, en obestridd vinnaraura och ett driv som tenderar till galenskap.
"När du ser materialet kommer du tro att jag är en fruktansvärd kille", sa Jordan till The Athletic när dokumentären släpptes.
Han har rätt.
Det finns stunder, uttalanden och händelser när munnen fylls med så pass besk smak att det är svårt att svälja.
En hårdnackad alfahanne bortser fullständigt från lagkamraternas välbefinnande om de inte anses hålla måttet.
Den intima skildringen avslöjar en översittare som pressar och tänjer gränser.
I Michael Jordans värld är allt och alla som äventyrar hans position ett hot som ska brytas ned.
Omvändas. Helst förnedras och tryckas till så att det aldrig sker igen.
Vet din plats.
Den är under mig.
Lagkamraten Steve Kerr visste inte sin plats och fick en knytnäve i ansiktet och det var först efter det, när medspelarna försonades, som Jordan såg på Kerr som en fullvärdig kompanjon.
Michael Jordan skövlade och röjde på ett (osmakligt) sätt för att inte slå av på takten och hålla fotarbetet uppe.
För att inte bli omsprungen av alla som vill peta ned dig. Och den kön var lång.
En sällsynt vinnarskalle som gör vad som behövs för att nå toppen och cementera sin plats där, men jag kan inte ljuga för mig själv: Michael Jordan-bilden fick en törn.
Bulldozern hade hellre fått förbli den bästa spelaren i historien utan att vara en mobbare.
Stenansiktet, ofta med två frenetiskt tuggummi-tuggande käkar, krackelerar dramatiskt när Bulls vinner sitt fjärde NBA-mästerskap under Jordan samma dag som det är Fars dag i USA.
Inte långt efter att Jordan förlorat sin pappa. Det släpper fullständigt för stjärnan när känslorna av saknad, lättnad och glädje tar över.
Liggandes på golvet i omklädningsrummet, omfamnades bucklan, skjuter det som konvulsioner genom kroppen. Den Michael Jordan älskar man.
Den som efter tredje raka NBA-guldet 1998 klev fram till en lycklig bänkspelare i Joe Kleine och sa: "Varför gråter du? Det var jag som vann det här åt dig" vill jag helst inte veta av.