Det är fredag morgon och jag lämnar Landskrona för att en kvart senare kliva in på Barsebäck Golf & Country Club. En otrolig kontrast -- invandrartäta Landskrona byts mot en golfklubb helt utan synliga inslag av invandrare, trots att här enligt uppgift befinner sig närmare 20 000 personer, hälften så många som det bor i Landskrona kommun.
Detta faktum, svensk golfs oförmåga att integrera en dryg miljon av landets invånare, är givetvis mest bekymmersamt för golfen själv. I alla fall om man ser det rent sportsligt. Jag minns ett samtal med Motalatränaren Staffan Johansson i våras, då han menade att golfen måste locka till sig invandrarna, för att inte gå miste om de största bolltalangerna.
Det är inte bara invandrarna golfen misslyckats att locka till sig. Sporten, alltså spelare och åskådare, innehåller nästan uteslutande människor ur den övre halvan av Sveriges samhällsklasser.
Hur hårt det än känns för en golfande medelklassare att konstatera, så är inte golf en folksport, i alla fall inte ännu. Så är det tyvärr. Visst kan man säga att alla människor kan spela golf i dag, på ett eller annat sätt. Men man kan aldrig påstå att alla sorters människor gör det. Det är bara att komma hit till Barsebäck och se frosseriet i märkeskläder och dyra solglasögon som publikmassorna bjuder på.
Det är som att gå omkring i en fantasivärld, med en blandning människor man inte hittar någon annanstans. Vi är många som är här för att vi gillar golf, för att se proffsen visa hur spelet ska spelas.
Fredrik Orest, Motalaproffset, är här för att tjäna pengar. Det är hans jobb att åka runt på europeiska toppklubbar och försöka tjäna ihop sitt levebröd. Något som inte alls är så lätt och även här slås man av olikheterna.
När Fredrik just har signerat sitt resultatkort, efter en andrarunda på 73 slag, gör han det väl medveten om att han inte kommer få spela helgens rundor. Hans fem över par efter två rundor räcker inte. Fredrik lämnar 18:e green och tittar lite snabbt åt höger och ser Fredrik Jacobson intervjuas av TV, och med en hög tidningsreportrar stående i kö för intervjuer.
Alla vill åt svensk golfs nya kelgris - bara Corren talar med Fredrik Orest.
-- I dag gick det i alla fall bättre än i går. Mina utslag var inte bra, det kan jag inte påstå, men det var rakare än i går. Jag tycker jag hade en del skapliga chanser, men man måste sätta en del långputtar också. Det går inte annars.
Hans tränare Staffan Johansson menar att Fredrik de senaste dagarna sjunkit ihop för mycket i uppställningen och därför tappat rytm i svingen, vilket i sin tur medfört sneda utslag.
-- Det är bara att jobba vidare och hoppas det går bättre i Danmark nästa vecka, säger Fredrik innan vi skiljs åt.
Fredrik, som var 56:a i fjolårets Masters och då fick spela alla fyra rundorna, lämnar Barsebäck för den här gången. Om en timme går de tre unga östgötarna Niklas Lemke, Pär Nilsson och Fredrik Andersson ut för att göra vad Fredrik misslyckades med.
Kvar står Fredrik Jacobson, fortfarande i tv-intervju. För honom är detta bara ännu en tävling i rampljuset. Så har det varit hela sommaren. I Colin Montgomerie och Jesper Parneviks frånvaro är det nu 28-åringen från Kungsbacka som är det stora dragplåstret. Han ler hela tiden, svarar trevligt på alla frågor - en representant för den nya generationen svenska toppgolfare. Som en kvinna i publiken sa: "Det är mycket lammkött i årets startfält". Livet leker i alla fall för Jacobson och miljonerna rullar in i behagligt jämn takt.
Vi skymtar en inte lika nöjd Beth Engblom. Hon är vd för Scandinavian Masters och har i år fått se miljonerna rulla ifrån henne. I lågkonjunktur är det inte lätt att få företagen att investera miljoner i att synas på golfarenor. I alla fall inte på samma arena två gånger inom en månad. I mitten av september avgörs Solheim cup, damkampen mellan USA och Europa, på Barsebäck och dit har Beth Engblom tvingats se många miljoner rulla. Alla vill se och synas runt Annika Sörenstam - då får herrarna stå åt sidan.
-- Vi kanske inte har råd med de stora namnen i år, men vi jobbar enträget vidare, säger Beth Engblom.
Vad annat ska hon säga? Ingenting är för evigt och nu lär Scandinavian Masters få kämpa för att återigen locka till sig de stora. Kanske kan Tiger Woods kärlek till Sverige bli vändningen. Alla är dock inte övertygade om att man lyckas hitta sponsorer för att täcka ett Tiger-gage i 20-miljonersklassen. Många tvivlar på sanningshalten i publiksiffrorna som uppges, runt 20 000 båda de första dagarna. En sak är klar, nästan varannan åskådare ser ut att ha en sponsorbricka runt halsen, så det är långt ifrån alla som betalar för sitt besök på Barsebäck.
På väg till lunchen ser jag en annan som lär få kämpa. Anders Forsbrand puttar på övningsgreenen. En svensk golfikon som med all säkerhet gör sin sista säsong på Europatouren. Inte konstigt med tanke på att 42-åringen knappt prickat en enda green sidan millennieskiftet. Han vann sex tävlingar 1987--1995 men sedan har det bara gått utför.
-- Jag spelar den här säsongen ut, sedan får vi se, säger Forsbrand.
Med en 77-runda från torsdagen inledde han fredagen med tre bogeys och en trippelbogey och var plötsligt elva över par med nio hål kvar. Forsbrand är på väg bort, men tro inte att det är en åldersfråga. Det beror helt enkelt på att spelet inte finns där längre. I hans sällskap denna dag går Patrik Sjöland en man som är ett bevis på just det, att åldern inte spelar någon roll när inte spelet finns där. 1998 var en av Europas bästa spelare - i år har 32-åringen bara en topp 20-placering och massor av missade kvalgränser.
Det är i den världen Linköpings Niklas Lemke, Vreta Klosters Pär Nilsson och Mjölbys Fredrik Andersson drömmer om att slå igenom. Chanserna är stora att de lyckas, men det är lång väg dit.
Jag avslutar dagen med att följa Niklas Lemke de sista nio hålen. Han ligger sex över par och spelar aggressivt. Efter birdie på tolfte hålet, ett par fem, känns det som kvalgränsen, tre över par är inom räckhåll.
-- Då trodde jag att jag skulle klara det. Det kändes som om det var något bra på väg. Tyvärr kom det ett dåligt slag i stället, sa Niklas efteråt.
Det är på 16:e hålet som Niklas slår utslaget utanför banan och tvingas slå en ny boll från utslagsplatsen. Från sponsorbyn några hundra meter bort skrålar ett coverband likt en grisfest ut "Du är så yeah, yeah, wow, wow" så att det hörs ända till 16:e green, där Niklas till det ackompanjemanget slår i en dubbelbogey, alltså två tappade slag.
Det följde han upp med att på 17:e hålet slå en drive på 340 meter.
-- Jag var tvungen att bli av med en del ilska från 16:e, så jag satsade hårt där.
Det ger birdie och Niklas slutar på 74 slag för dagen, totalt sju över par.
-- Det kändes nära men ändå så långt ifrån, förklarar Niklas, som nu ska spela seriespel med Linköpings GK när han kommer hem och sedan åker över till USA för tre eller fyra års studie.
-- Det kommer säkert kännas pirrigt när det väl är dags att åka. Jag är ju van att vara iväg mycket men att flytta hemifrån blir något annat.
Pär Nilsson avslutar med en fin 73-runda och blir bäste amatör med totalt sex över par. Fredrik Andersson gör 77 och totalt 14 över par.
Jag möter tränaren Staffan Johansson som sammanfattar skillnaden mellan amatörer och proffs:
-- Amatörerna har så mycket djupare dalar. De gör fler dubbelbogeys. De gör en del strategiska misstag som proffs aldrig gör. De vill ibland göra det lite väl snyggt medan proffsen spelar för pengarna och ser till att få bollen, oavsett om det är snyggt eller inte.
En som lyckats bra med det de två första dagarna är engelsmannen Nick Dougherty. 67 slag i torsdags och 69 i går ger honom åtta under par och en ledning på tre slag före tre andra britter. Robert Karlsson och Peter Hedblom är bästa svenskar ytterligare ett slag efter.
Jag lämnar Barsebäck Golf & Country Club för den här dagen och i stället för världen där 33 cl cola kostar 20 kronor kliver jag av på Östergatan i Landskrona där Österkiosken mitt emot hotellet erbjuder tre burkar med samma läsk för 10 kronor.
Två olika världar i Sverige 2003.