Fardowsa Abdulahi, en av ledarna för KFUM Bollihop, håller på att plocka fram bollarna för eftermiddagens träningspass: "Här behöver man inte betala och man kan komma hit som man är. Det är viktigt. När jag testat i andra föreningar är det många som varit kaxiga", säger en av tjejerna i KFUM Bollihop.
Riksidrottsförbundet släppte nyligen en rapport som visar på stora ojämlikheter inom barn– och ungdomsidrotten, ojämlikheter som kopplas till ekonomiska skillnader mellan områden.
I Linköping är de största skillnaderna mellan Ekängen, där 67 procent av barn och unga idrottar, och Skäggetorp där andelen endast är 22,5 procent.
Sahar Khalili, projektledare på KFUM Bollihop och en av de som plockar i ordning för kvällens pass i Skäggetorpshallen förklarar:
– Det är helt olika världar. I områden som Skäggetorp, Berga och Ryd kommer inte föreningsidrotten automatiskt. Här behöver du engagera dig och anpassa verksamheten på ett helt annat sätt för att inkludera fler.
Khalili fortsätter:
– Vi behöver hela tiden påminna oss om att det svenska föreningslivet är väldigt unikt. Det går inte att ta för givet att alla vet hur det faktiskt fungerar. Segregerade bostadsområden med segregerade skolor har också segregerade idrottsföreningar. Allt hör ihop.
Vad kan göras för att fler unga i de här områdena ska börja idrotta?
– Vi måste anpassa idrotten utifrån verkligheten vi har idag. I vår verksamhet tror vi mycket på att erbjuda öppna, bostadsnära och kostnadsfria träningar. Ett exempel är att vi, för att hålla kontakt med tjejerna och deras föräldrar, kommunicerar via Whatsapp och Snapchat, inte via laget.se och så vidare, säger Sahar.
Några av tjejerna som ska delta i kvällens futsalpass joggar in på det blå gymnastikgolvet.
– Det finns saker att göra för mammor, killar och yngre barn, men inte för tjejer i vår ålder, säger Dala, en av Bollihop-tjejerna.
Riyana tillägger:
– Här i Skäggetorp, och i Ryd och Berga, är vi många med föräldrar som tar bidrag. Vi har inte möjligheten att kunna betala för att vara med, men vi behöver också platser där vi kan träffa andra tjejer och hitta vår sport.
En annan av tjejerna, kutar förbi med en boll och skriker:
– Vi blir också mycket bättre!
I Skäggetorp, som är Linköpings näst största stadsdel sett till befolkningsmängd, bor 10 070 personer, 59,9 procent är utrikesfödda och andelen arbetslösa är nästan 20 procent. I Ekängen, där det bor ungefär 3000 personer, varav 9 procent är utrikesfödda och endast 1,7 procent är arbetslösa, är förutsättningarna helt annorlunda. Här är skjuts till och från matcher inget stort problem.
– De flesta har spelat fotboll ganska länge och nästan alla går i skolan här precis bakom, säger Karin Ahl, lagledare för Ekängen IF:s F10-lag.
Här är inte den största utmaningen att få unga tjejer att börja idrotta, utan istället att de ska fortsätta idrotta även när de blir äldre.
– Bland de yngre är vi ganska många men nu när de börjar komma upp i högstadieålder är det tuffare. Många slutar då, fortsätter Karin.
Nathalie Weinhandl, sätter en boll i nät och berättar om sina framtida fotbollsplaner.
– Nu när vi börjar högstadiet kommer det bli mer läxor och sånt. Blir det alltför mycket kanske jag inte kommer komma på lika många träningar, säger Nathalie.
Ekängens F10-lag mottar iväg skott som avslutning på kvällens pass.
På konstgräset i Ekängen börjar träningen gå mot sitt slut. En avslutande träningsmatch har avgjorts. I Skäggetorpshallen släcks ljuset ner. En sista överstegsfint har klarats av. På båda ställena letar tjejerna upp sina cyklar för att trampa hemåt.
Samma sport, olika förutsättningar.