135 hästkrafter mullrar i gång och vi glider sakta iväg längs Svartån i Linköping. Brisen drar lätt från väst och Anders Olofsson bestämmer att vattnet utanför Bergs slussar får bli arena för kvällens uppvisning.
Sonen Rasmus, 13 år, styr sportbåten med van hand ut mot Roxen medan Anders riggar bommar och spännband. Vi ska få se – och testa – hur barfotaåkning går till.
– Det är kanske Sveriges minsta sport, säger Anders. Vi är nog inte mer än ett 20-tal utövare och vi vill gärna bli fler.
– Folk frågar alltid samma saker, först ”gör det ont?” och sedan ”kan man verkligen åka på bara fötterna?” Jag svarar att det inte gör ont och att de ska hänga med och testa så får de se att det går.
Anders har förstås ett förflutet på vattenskidor. För 25 år sedan lockade dock en kompis med barfotaåkning.
– Efter det kastade jag skidorna, säger han. Känslan ... jag måste svära för att beskriva hur häftigt det är!
– Men alla gillar det inte, fortsätter han. Det är svårare att åka barfota, man måste nöta och nöta för att ens komma upp stående. Allting tar längre tid.
Han drar på sig vadderade shorts i våtdräktsmaterial och en kort våtdräkt med extra vaddering i utanpå.
– Det skulle aldrig gå att åka på ryggen och rumpan utan ungefär tre centimeter som skydd, säger han.
Han glider ner i vattnet. 18-gradig kyla rinner in i dräkten. Han inleder med den korta 2-meterslinan från bommen på sidan av båten och startar liggande på rygg med bara tårna över ytan. Den som inte gillar att få vatten i näsan bör välja en annan sport, det är tydligt.
Anders tricksar och kör på en fot, snurrar runt på rygg och sätter ena foten i handtaget. Sen byter han till den långa linan. 23 meter bakom båten. Det smäller till när han tappar handtaget vid första försöket.
– För slow Rasse, ropar han. Mera pulver!
Nästa gång drar Rasmus på med mera fart. Då går det bättre. Båten gör närmare 65 kilometer i timman och Anders kör framlänges och baklänges med imponerande kontroll.
Sedan är det Annas tur. Hon är tio år och har precis börjat, men det finns ett knep för nybörjare. Hon hoppar i vattnet och hugger tag i bommen. Sittande i en ”gunga” i form av ett vanligt vattenskidhandtag reser hon sig när båten tar fart. Det är ett perfekt sätt att lära sig, och inte minst en trygghet för mig som strax ska göra debut. Med den här tekniken kan man inte ramla.
Anna kör som om hon aldrig hade gjort annat och känner sig nöjd när hon är tillbaka i båten.
Rasmus är sist ut i familjen Olofssons trio. Han har bara tränat i två år men är redan svensk mästare i trick och slalom. SM avgjordes i Norge i somras. Just för att öka deltagarantalet har man slagit ihop mästerskapet med Norge och Finland.
– Jag vet inte riktigt varför det går så bra, säger han. Jag har åkt lite vattenskidor förut, det kanske hjälper. Och att jag tycker att det är väldigt, väldigt kul förstås. Man glömmer allt annat när man står på vattnet.
Han inleder uppvisningen med att åka baklänges i kort lina.
– Okej, ropar han och tar ett djupt andetag. Han snurrar fötterna runt linan och försvinner med näsan under vattenytan. När båten startar lyfter han ner en fot i taget och när vi kommer upp i 55 kilometer i timman reser han sig ur vågorna och står mitt i vattenkaskaden.
Vi far fram över den platta ytan så fort att några nyfikna änder knappt hinner undan. Turligt nog har bara ett par stillsamma fiskare tagit sig ut på vattnet den här kvällen. Sällskap i form av andra båtar innebär att träningen får ställas in.
– Barfotaåkning tål inga vågor eller svallvågor alls, säger Anders. Då kan vi lika gärna åka hem och spela kort istället.
Rasmus gör några eleganta åk i långa linan. Sedan är det min tur. Jag trasslar mig i min våtdräkt och får låna en tjockare specialdräkt att ha utanpå. Vattnet känns varmt. Kanske är det för att jag är nervös. Trots att Anders beskriver att det är busenkelt att åka i ”gungan” så känns det lite skakigt.
– Tänk torra tår, ropar Anders. Det betyder att jag ska komma ihåg att stå på hälarna och hålla tårna över ytan.
– Många har en förmåga att köra ner tårna som en osthyvel och då blir det vurpa, fortsätter han.
Första åket går bra. Vattnet bär och det är en häftig känsla att forsa fram. Jag får beröm för balansen som Anders tror kommer av att jag åker skidor på snö i vanliga fall. Samtidigt får jag bannor för att jag håller armarna för krokiga och kroppen för nära bommen.
Okej. I andra åket tänker jag bara på armarna och glömmer benen. Utan gungan hade de förmodligen fått hämta mig i vassen. Nu händer inget annat än att jag hänger som en vante under bommen utan att få ordning på vare sig tår eller knän.
Tredje och fjärde svängen går bättre. Jag känner mig stolt och har lite puls i låren när jag kränger mig ur våtdräkten igen.
Åka barfota på vattnet! Nu kan jag garantera att det går. Jag har sett det på nära håll. ”Gungan” är ett bra och roligt hjälpmedel, men går givetvis inte att jämföra med hur svårt det är att åka i linan efter båten.
Vi glider in i Stångån tillbaka till småbåtshamnen igen.
September har precis börjat och det finns chans till många fina åk för Olofssons innan båten och fötterna får vintervila. Anders och Rasmus längtar dessutom till höstlovet i slutet av oktober. Då åker de till World barefoot center i Florida.
Rasmus fingrar lite på våtdräkten. Han har framtiden planerad för sig.
– Mitt mål är att få jobba på barefoot center någon gång. Jag vill åka runt och inspirera andra att åka barfota, säger han.
– Och så ska jag bli världsmästare.