När Elias Gillgren slår sig ner i rottinggruppen utanför bostadsrättslägenheten på Kvarngatan, där han och sambon Therese bor, så konstaterar han leende att det inte var vad han tänkt sig när han för fyra år sen lämnade Lidköping och Villa för spel i IFK Motala.
– Jag skulle bo här i sex månader i en liten lägenhet hade jag tänkt. Men sen blev det ändrat och här trivs vi kanon, säger han och ser sig runt.
Nu är det också klart att han blir kvar i minst ytterligare en säsong. För efter en tids funderande så har han nu skrivit på för en femte säsong i IFK Motala.
Ett beslut som han menar har flera förklaringar.
– Att vi båda har jobb under pandemitider är en viktig faktor. Om det inte varit för den så hade det varit lättare att flytta på sig, säger Gillgren.
Fortsätter sen:
– Sen känner jag mycket för föreningen. De gör ett jäkligt bra jobb. Allt från bandyskolan, ungdomsverksamheten upp till oss i elitlaget. Någon gång vill jag också ge tillbaka och det kanske börjar nu. Nu är det ju dessutom bara en tidsfråga innan vi får spela inomhus. Det är ju en jättegrej och förhoppningsvis kan vi göra det nästa år.
Har du haft anbud från andra klubbar?
– Det har jag haft varje år och man blir lite nyfiken. Man vill ju öppna på locket och se vad som finns på andra sidan. Men i år upplevde jag inte att det fanns tillräckligt mycket på andra sidan för att flytta, säger han.
Du har bara skrivit på för ytterligare en säsong. Varför?
– Jag tar ett år i taget och det har bara med förutsättningarna att göra. Och då menar jag träningsmässigt. Att det regnar och blåser kan inte IFK göra något åt. Förutsättningarna som IFK ger oss spelare i övrigt går inte att få bättre. Jag har det bättre här än vad jag skulle ha i en toppklubb som Villa. Det jobb IFK gör för oss är guld värt och det gör ju att man känner extra starkt för föreningen, säger han.
Ni har åkt ut i åttondelsfinal mot Vetlanda två år i rad. Hur revanschsugen är du inför kommande säsong?
– Jag blev ju sjuk och missade sista matchen så jag känner en enorm revanschlust. Det är ju först då man förstår varför man tränar som en dåre i åtta månader innan de där matcherna. För det är jäkligt kul att spela dem och ännu roligare att komma längre i slutspelet, spela kvartsfinaler och kanske ännu längre i framtiden. Så ja, det är en enorm revanschlust förstås.