– Det är skönt. Man är sliten nu. World cup är väldigt speciellt på många sätt och återhämtningen blir alltid lidande.
Så efter vår intervju ska han hem till familjen, för en eftermiddag i lugn och ro.
Att vara bandyspelare i Villa är som det verkar en ganska bra tillvaro. Förutsättningarna för att bedriva elitidrott är perfekta och de flesta av spelarna studerar eller jobbar bara viss del av sin tid. Några få gör ingenting annat än att spela bandy.
David Karlsson jobbar halvtid.
– Det går inte att jobba mer. Räknar man ihop tiden vi lägger ner på bandyn med träningar, matcher, förberedelser, återhämtning, resor och annat så kan man inte prestera på topp om man också ska jobba eller studera heltid.
För er som inte vet har David en klar koppling till Motala och bandyn där. Pappa Thomas Karlsson var nämligen firad målskytt i laget och gjorde bland annat ett mål i den SM-final 1987 som IFK vann.
– Jag var där, på Söderstadion. Jag kommer inte ihåg så mycket, men jag vet att jag var där.
Så mycket mer av de fyra år han bodde i Motala minns han inte.
– Jag kommer ihåg isstadion, att jag hängde där. Det var där jag lärde mig åka skridskor.
Men moderklubben blev Eskilstuna BS och därifrån tog han sig vidare till Sandvikens AIK, Vetlanda BK, Hammarby IF, Uralskij Trubnik och Zorkij innan det till slut blev Villa.
Ett val som egentligen var ganska enkelt.
– Arenan var den absolut mest bidragande orsaken. Jag kom hit i augusti 2010, till första hela säsongen inomhus, och ville testa på innan man slutade att spela under riktigt bra förutsättningar hela säsongen. Och nu skulle jag aldrig kunna gå tillbaka till ett lag som inte har det så här, så enkelt är det.
Laget började träna på stor is redan under första halvan av augusti. Sen har man legat på fyra–fem pass i veckan, vilket betyder närmare 50 pass på stor is innan seriepremiären mot Tellus i fredags.
Man har också förmånen att kunna träna på dagtid, en dag i veckan faktiskt tidigt på morgonen.
– Onsdagar tränar vi klockan 07.10. Det är perfekt, så går man till jobbet en stund direkt efter. Den senaste tiden vi har är halv fem på eftermiddagen.
Han funderar en stund. Sen säger han:
– Jag förstår att många är avundsjuka. Jag har själv varit i Hammarby och Vetlanda med isproblem, långa resor till träningar och sena tider. Det är inget jag vill tillbaka till och det får mig att uppskatta det här ännu mer. Det här är fantastiskt skönt och jag beundrar de som fortsätter kämpa med tuffa förutsättningar.
David har nu hunnit bli 37 år och är inne på nionde säsongen och sitt sista år på nuvarande kontrakt med Villa. Om det blir en fortsättning eller ej vet han inte idag.
– Det är klart att man börjat fundera lite grann på vad man ska göra sen, men inte mer än så. Just nu har jag faktiskt ingen aning. Det tar vi längre fram. Jag trivs väldigt bra i laget, med en härlig mix av unga och hungriga spelare och så vi som är lite äldre. Man får väldigt mycket energi tillbaka från det här gänget.
Men SM-guldet saknar Villa fortfarande. Kanske kan det komma i år, i alla fall tippas man av de flesta tränarna att vara ett av två lag i final.
– Det lockar också, självklart. Det är lite som suget vi hade i Hammarby när de tog första guldet. En klubb och en stad som suktar efter framgång och en möjlighet för oss spelare att få chansen att vara med och skriva historia. Det kändes där och det känns här nu också, att folk verkligen vill att det ska gå bra för oss.
Att finalen spelas på Studenternas i Uppsala igen gillar han dock inte.
– Är det nån som gillar det? Det beslutet var verkligen inte sanktionerat hos oss som uppträder på den scenen, det kan jag säga.