Vi träffas mellan skurarna under årets mörkaste dag i Trollhättan. Han kommer gående från kommunkontoret, några kvarter bort. En reslig man med tunn grå mustasch och en trygg västgötsk dialekt möter upp för en lunch på en krog vid Drottningtorget. Måltjuven som ”svek” sitt Villa och gjorde en säsong för Motala som gav första SM-guldet. 22 mars 1987. Först slogs Ljusdal ut i kvartsfinalen i tre raka matcher och sedan Kungälv i två raka i semin. Det bäddade för finalen mot Boltic.
– Det var en söndag, perfekt is, knappt ingen sol, fast det var ljust ändå. På nollan, kanske någon plusgrad. Jag hade spelat en SM-final tidigare och Motala hade spelat en. Hela laget var riktigt bra. Det fanns alla typer av spelare. Det var en fantastisk kombination måste jag säga. Killarna som var doldisar klev fram och gjorde det fantastiskt bra. Vi hade ”Poppen” i mål, en försvarslinje som var riktigt bra, ett mittfält med Urban Andersson och Thomas Karlsson och en bra tränare i ”Pera” Höckert.
Boltic tog ledningen. Arvidsson gjorde Motalas första mål och spelade fram Thomas Karlsson till 2–2.
Avgörandet kom i sudden death.
– Jag fick bollen av Uffe Spångberg, tror jag det var, kom fri med målvakten och blev fälld. Håkan Rohlén slog in straffen, så här mycket innanför stolpen, berättar ”Micke” och måttar ett par centimeter mellan tumme och pekfinger.
– Hehe, helt fantastiskt.
Under året på Trädgårdsskolan i Norrköping hade han tänkt sig att spela kvar i Villa, men insåg att det var för långt att pendla 28 mil och valde att ta steget till allsvenska konkurrenten IFK Motala.
– Det blev nästa världskrig, haha. Det blev kaos, fullständigt kaos med insändare och hur mycket som helst. Ja, det var jobbigt en period. Det kom brev och telefonsamtal, barnen for lite illa i skolan. Det var ju familjen som fick lida. Men det gick ju över det med.
Under utbildningen till trädgårdsingenjör bodde han i en etta på Breda vägen i Norrköping.
– Det var för jäkligt bra alltså. I huset hade jag tvätteri, pizzeria, korvkiosk, kiosk och en liten affär bredvid. Det funkade skitbra.
Två–tre gånger i veckan åkte han över till träningarna i Motala och ibland tränade han med Borgia på Himmelstalund.
Hemma i Lidköping tog Lena ett stort ansvar med tre barn och en hund.
– Det var lite slitigt en period, men det var ändå ett svårt beslut att lämna Motala. Den klubben har en stor plats. Det var bra ledare, men familjen avgjorde.
Att det blev bandy för Mikael berodde på två idrottsintresserade morbröder som tog med nioårige Arvidsson på Villas kvalmatch till allsvenskan, mot Åtvidaberg 1966.
– Det glömmer jag aldrig. Då åkte man ju på dammar. Bandyn är ju stor i Lidköping och på måndagskvällar gick knatteserien på hockeyrinken. Den var hur roligt som helst, minns han.
Sen var han fast i bandyn.
Som 17-åring fick han göra A-landslagsdebut, utan att ha spelat en enda match i allsvenskan. Hemma i Lidköping mot Norge, 3 december 1975. I femmannakedjan med dåtidens storheter; ”Bempa” Ericsson, Falun, Sören Boström, Västanfors, Kjell Österberg, Katrineholm och Torbjörn Ek, Västerås. Det blev svensk seger med 5–1.
Under 80-talet blev Mikael Arvidsson och Christer Kjellqvist ett produktivt radarpar i Villa.
– Han var på mittfältet och spelade fram. Jag i anfallet. Bandyn var stor i Lidköping. Vilken stämning det var. Hela Skaraborg åkte dit för att se Villa. En kvällsmatch utomhus i Lidköping inför 5 000 när man kände doften av glögg och brännvin. Det var helt magiskt, folk pratade hela dagen och gick ned till isbanan.
Arvidssons storhet fick motorsågskonstnären Sören Niklasson att göra en fyra meter hög trästaty på 2,5 ton. Den stod vid isstadion i Lidköping 1996–2007.
– Den blev superfin, perfekt. Mina skridskor. Så jäkla bra gjord.
Den målades dock med träfärg som stängde in fukten, så statyn ruttnade och fick tas bort.
Även på isen fick Mikael ta emot en del stryk som forward. Mest illa gick det när han landade på sargkanten i Moskva.
– När jag slog av tarmen, säger han om den otäcka skadan i september 1988.
– Jag hade rundat en ryss, sargen åkte ut på isen. Sen fick jag en annan ryss ovanpå mig. Du vet, då blir det stumt. Jag kände ju direkt att det var nånting som hände. Tarmen gick av, så de fick operera mig akut där. Det var riktigt allvarligt, jag var nära att stryka med. De skulle flyga hem mig med ambulansflyg, men det gick inte.
– Vår läkare kände att det inte var bra. Då fick jag, 1,88 meter lång, åka i baksätet på en Vaz Lada från arenan till hotellet i bandykläder. Det tog 50 minuter, jag både frös, svettades och spydde. Det var helt hemskt. Till 17:e våningen släpade de upp mig. Jag blev bara sämre och sämre. De hjälpte mig ner och då stod de där och mekar med motorn i ambulansen. Då började det bli akut. Jag fick ligga på den där båren genom Moskva och hålla mig i. Jag låg mer utanför än på båren. Det var hemskt, ingen som brydde sig. Sedan mindes jag inget förrän jag vaknade upp på natten. Då hade jag fyra innefotbollar instuckna under huden som dränage. Jag visste inget. Jag gick från 86 kilo till 73 efter en vecka.
– Jag trodde aldrig att jag skulle komma hem, jag trodde att jag skulle bli kvar. Överläkaren fick mina kläder för att släppa mig i princip. Det var järnridå på den tiden.
För att få åka hem tvingades han dricka två burkar med vaselin.
– Det kom en sköterska, hon vägde väl 130 kilo, och bara lyfte mig i håret, jag hade ju hår på den tiden, och bara hällde i mig skiten. Det var bra, för att rena tarmarna och stärka upp.
– Att få flyga hem var som ett himmelrike, att bara komma till Sverige, men det tog ett par år att komma tillbaka. Det var långa år. Att jag sedan började spela alldeles för tidigt var helt vansinnigt.
Passionen till sporten har ändå varit kvar genom åren. Han är en av Villas ledare för elitjuniorerna, sonen Martin är assisterande A-lagstränare och barnbarnet William har slagit sig in i A-truppen.
Vad är tjusningen med sporten?
– Att åka skridskor, kunna behandla klubba och boll i den farten. Balans och koordination. Det är helt makalöst. Nu är det ännu mer fysiskt och snabbare.
Med de moderna bandyhallarna har sporten förändrats.
– Nu har de is från augusti, med perfekta förhållanden. Det är inte samma stämning som det var utomhus. Det kunde vara regn, vatten på isen och motvind. Fy f-n vad hemskt det var, haha. Vi tränade annorlunda och vi tränade mer, absolut. Vi hade tuffare försäsong från april till mitten av oktober.
Det finns en sak som han i efterhand kan ångra – att han inte gav fotbollen en större chans.
Under 70-talet provtränade den offensive mittfältaren med tolv allsvenska lag, under, efter och före bandysäsongerna.
– Jag var fyra gånger och provspelade med Norrköping. ”Julle” (Gustafsson) var tränare. Vi mötte Finspång i en träningsmatch. Bröderna Holmgren (Tommy och Tord, som gick till IFK Göteborg) var med också. Leif Andersson, Pär-Olof Ohlsson, Tomas Månsson och ”Drutten” Lundquist minns jag.
Varför blev det inget med IFK?
– Nej, alla hade som krav att jag skulle sluta med bandyn. Det skulle börja satsas i fotbollen, men jag ville kombinera.
– Jag ångrar kanske att jag inte gick till ”Blåvitt” med ”Svennis”, Ove Kindvall och de där grabbarna.
I stället nöjde han sig med Heimer och Saab på lägre nivå.
Sedan några år pendlar Arvidsson från hemmet i Lidköping till jobbet som parkansvarig i Trollhättan. Han har gått den långa vägen från att ha börjat som parkarbetare till att bli chef.
Här i Trollhättan har det hänt en del.
– Det börjar bli ordning på den här stan. Det byggs och förändras. Det finns många guldkorn att ta vara på. Vi vill ju att Trollhätteborna och turister ska vara i våra parker och lekplatser.
Han berättar stolt om de populära temalekplatserna ”Skrotnisses”, efter tecknaren Janne Lööf och ”Macken” i Galenskap-anda. De kommer alla från stan.
– Vi försöker höja statusen på allt, gräsklippning, skötsel och sommarblommor. Vi har disponerat om lite.
Vid Betty Backs park, ett par kvarter från kanalen, har det öppnats upp och stadens stjärnor hyllas i en ”park of fame”. När regnet återvänt och vinden rycker i paraplyet visar Mikael hur Tårtan, eller Karl Johans torg, också har fräschats upp.
På söndag eftermiddag spelar inte bandyvädret så stor roll. Då inleder IFK Motala återkomsten i högsta serien med att möta topplaget Sandviken, i Göransson Arena.
– Motala får det tufft att hänga kvar. Det ska de ha som mål och det kan de klara, men man får inte deppa om man får lite stryk, det är det viktigaste. Att skapa sig en grund att stå på, tror ”Micke” Arvidsson, IFK Motalas senaste guldhjälte.