Med 90 bilar till start och 34 bilar som inte klarade sig hela vägen till mål försvann mer än en tredjedel av fältet i årets SM-rally i Linköping, East Sweden rally.
För mycket på vägar som var alldeles för tuffa?
Eller ett bevis på att vägarna var så utslagsgivande de bör vara i ett SM?
En fråga som nog inte har något enkelt svar. De som bröt tycker nog att det var för tufft, de som klarade sig till mål tycker säkert att utmaningen var lagom.
Jag satt i Saab Arena hela lördagen och följde rallyt via den eminenta service alla åskådare får via rallyradion. Tider och kommentarer från förare och kartläsare spottas ut i strid ström och man får en känsla av att vara på plats fast man inte är det.
När allt skulle avgöras, vid målet på sista sträckan, falerade dock reporterns mikrofon och kommentarerna från de tävlande blev ohörbara. Jag ställde en enkel fråga i radions facebookgrupp varför ljudet var så dåligt och hoppsan vad många ömma tår jag råkade trampa på.
Mothuggen blev många och avslutades med att radions egna medarbetare, efter sändning, frågade om det var bättre nu när det inte hördes någonting alls.
Visst är det härligt med engagemang?
Nåväl, under de drygt åtta timmar jag satt och lyssnade så var det tydligt hur mycket förarna gillade vägarna som arrangörerna hade vaskat fram.
Martin Berglund, en av de snabbaste i trimmat 2WD, sa efter en av dem, jag tror det var SS 5 strax väster om Finspång:
– Det här var nog banne mig den roligaste sträcka jag åkt i hela mitt liv!
Det är betyg gott nog det.
East Sweden rally hade som mål när man drog igång för ett antal år sen att positionera sig som landets näst bästa rally, efter VM-tävlingen Svenska rallyt.
Kanske är man där redan nu.