Musik dånar ut från en liten högtalare i Tokarpsskolans idrottshall i Malmslätt. Ett dunsande ljud av en goalball som kastas mot en vägg ekar ut över hallen efterföljt av det bjällrande ljudet när den rullar tillbaka på marken.
Där står Linköpings parasportförenings goalball-spelare Johan Pettersson och tränar för fullt i sin ensamhet.
– Musiken har jag på för att kunna orientera mig. Och det är bara jag som satsar på sporten på den här nivån i Linköping så därför blir det att jag får åka ut hit själv och träna, berättar han och kastar bollen mot väggen med full kraft igen.
Den snart 32-årige goalball-spelaren föddes med en synnedsättning som gjorde att han hade tio procents syn när han växte upp. Han var precis som andra barn som lekte, cyklade till skolan och var med på de flesta aktiviteterna. Men för drygt 13 år sedan försvann synen helt.
– Personer som har bra syn och tar på sig ett par glasögon som gör att de bara ser tio procent tycker knappt att de ser någonting alls. Men jag vet ju ingenting annat eftersom det är det bästa jag sett i mitt liv, förklarar Pettersson.
Ibland är Jennifer Flisborg, förbundskapten för landslaget i goalball och ledamot i Linköpings parasportförening, med i hallen och tränar. Annars har Pettersson fått dra i mycket trådar själv i sin satsning. I flera år har han gjort vad han kunnat för att utvecklas i sporten han älskar med de förutsättningarna som finns. Problematiken ligger i att det har varit svårt för de engagerade inom sporten att nå ut och rekrytera fler. Om det kan vara svårt att rekrytera personer till olika aktiviteter i vanliga fall är det ännu svårare att rekrytera de med en synnedsättning. Under pandemin har det varit ännu tuffare då resterande goalball-utövare inte fått träna.
– Folk överhuvudtaget rör på sig ganska lite i dag och personer med synnedsättning rör sig tyvärr ännu mindre. Att gå från att inte göra någonting alls till att börja spela goalball är ett stort steg. Samtidigt blir goalball vad man gör det till. Till en början kan det räcka med att man sitter mitt emot varandra och rullar bollen fram och tillbaka, säger Pettersson.
Han var en av personerna som var med och startade upp goalballen i Linköping. År 2010 kom han också in som lärling i landslaget – vilket gav honom mersmak till att fortsätta satsa ordentligt.
– Egentligen låg jag ganska långt efter de andra spelarna men var med för att se och lära. Från 2013 blev det mer att man var med för att utmana om platserna till mästerskapen. Det har varit en lång väg, förklarar han.
Den svenska landslagsledningen i dialog med parasportförbundet tog beslutet att parasportare som tränar och tävlar på landslagsnivå klassas som elit. Därför har han kunnat fortsätta träna för att nå sitt mål under den pågående pandemin.
– Det har varit mentalt påfrestande många gånger att en sen onsdagskväll i november åka ut hit själv. Det tar emot. Samtidigt har jag gjort vad jag kunnat. Men det har inte räckt till i landslagssammanhang tidigare.
Han har kämpat, kämpat och kämpat för att kunna lyckas knipa en av landslagsplatserna i ett mästerskap. Nu har allt slit äntligen givit resultat. Den 31 maj startar B-EM i Finland där han är en av spelarna som ska vara med och tampas om medaljerna.
– När jag började med sporten satt jag och tänkte på var det kunde leda. Att kanske kunna få bli som proffsen och få vara med i landslaget och Paralympics. Och nu är man där, säger Pettersson nöjt och fortsätter:
– Min styrka goalball-mässigt är det mentala eftersom jag har strävat mot det här i elva år. Att dra på sig den blågula-dressen och representera Sverige i ett mästerskap är stort. Det är inte alla som får den äran.
Målet för landslaget är att försöka ta sig upp till A-EM och därifrån kvala sig vidare till VM och Paralympics 2028.
– För egen del är det Paralympics jag vill nå till. Men nu blev det inget Tokyo för Sverige och vi ramlade ur A-divisionen 2019 efterföljt av allt som blev inställt förra året (på grund av coronapandemin, red anm). Att kvala in till Paralympics 2024 är väl förtfarande möjligt även om det är väldigt långt dit. Men det är 2028 som vi siktar på. Och då är jag ju nästan 40 år, säger Pettersson och skrattar.